.

Har bråkat med ett spel i ett antal timmar, är lagomt less och trött. Känner att jag borde ha gjort något vettigare. Men det hinns med imorgon också, det är ju faktiskt fredag. Det skyller jag på.
Snart blir det film och godis från Hemmakväll med mitt mys. Och det tycker jag om.
Dessutom hittade jag en förtjusande jacka idag, det gjorde dagen till det bättre.
Imorgon är det nog party med Sofie, det kommer nog bli roligt. Första gången jag är ut som laglig 18 åring. sweet.

Denna helg spenderades då i Stockholm, en fruktansvärt mysig helg och en förtjusande stad. Det enda som inte riktigt ville som vi ville var att vi inte tog oss hem på söndagen som det var tänkt, istället kom vi hem klockan 4 natten mot tisdagen. Förseningar och inställda flyg, less Arlanda, fick sova på mysigt hotell natten mot måndag. Men allting var egentligen helfint, för jag hade ett helfint sällskap.

Annars har det inte hänt så mycket alls, städade och stoppade upp lite julgrejer igår så att det blir lite mysig stämning nu när julen närmarar sig, snön lyser vit på marken och kylan kryper under skinnet.
Det är tur att jag har en famn att värma mig i dessa kyliga dagar.

Jag har den finaste av alla.

Då har man hunnit fylla arton år, blivit myndig och allt som hör till. Födeledagen var hemskt faktiskt, jag hade hoppats för mycket att det skulle bli en helfin dag. Men icket. Men tack och lov ska den göras om och jag hoppas alla är på lite bättre tankar. Men trots allt så är man ändå ett år äldre.
Stockholm börjar närma sig mer och mer, och jag har ont i halsen. hugaligen. Jag kan inte bli sjuk nu, inte när jag har längtat så mycket efter resan. Det går inte för sig. Så ska knapra vitaminer och andra superpiller så att det försvinner igen.
Sen ska här pluggas,tvättas,packas och lite andra ärenden. Tror dock att Stockholm kommer bli awesome, det vet jag nästan. Allting kommer vara så nytt för mig, att flyga flygplan, Stockholm överhuvudtaget, nytt folk, ny miljö.
Det känns toppen.


(Tack för alla gratulationer via telefon på min födelsedag btw, eftersom jag inte kunde svara.)

Slutar skolan på några minuter, korta dagar i vecka uppskattas,ja.
Annars har jag mest ont i munnen och är hungrig, saknar mina fina katter och ett varmt täcke.
Ledsen och besviken känner jag mig fast jag egentligen inte borde göra det, men det känns inte rätt. Det känns faktiskt mest fel, hela tiden. Det har ingenting med min nutid att göra, det är förflutet, men ändå inte.

Nu ska jag hem och äta, krypa under täcket och försöka plugga bort lite saker.

Godis och mys snart med favorit.
Åh puss, åh.


(Känns bättre i tungan just nu, har fått i mig lite mat och alvedon.)

Nu var det gjort, nästan smärtfritt. Dock skulle jag kunna döda för att få i mig mat just nu. Men,det är över.
Annars väntar jag på en mysig kväll som tycks borde dyka upp rätt snart efter lite handlande. jag tycker om mys.
Tills dess ska jag sitta och lyssna på världens bästa musik jag precis fick. bra måndag då. Puss

Ibland är det svårt att älska,
ibland är det svårt att vara älskad.

Det var en helfestlig kväll med gamla 9B klassen igår, trots att mitt slut inte blev alltför lyckat så var resten helfint.
Att träffa och får höra vilka framtidsplaner vissa har, vad de pysslar med nu, vem som gör vad.
Vi var en fin klass, trots allt.


Utöver det så är det åtta dagar kvar tills min födelsedag och imorgon 14.15 smäller det. Då vet ni.

Om nio dagar fyller jag arton år,det har känts skönt och positivt fram tills ikväll då jag har snurrat mina tankar kring det med Dylan och andra fina människor i bakgrunden. Allt tänkande slutade med en klump i magen och det största tomrummet jag någonsin stött på. Först började jag tänkte på mitt förflutna,alla tårar jag spillt på ensamna dagar och nätter och när det kännts som att jag aldrig riktigt levt. Men sen började jag tänka på nutiden och då kändes det förflutna som ett helt liv, nu har jag bara en sak som jag spenderar tiden med. Förr hade jag så mycket och nu har jag bara lagt ned det. Allt fint som jag sysselsatte mig med, alla fina jag umgicks med varje dag, alla sena nätter som spenderades med gitarren och ett evigt nötande på texter, med eller utan sällskap. Dom fina nätterna då jag bara låg och stirrade i taket med musik som gav mig hopp och frihet och jag hade alla planer i världen jag tänkte att jag skulle lyckas med. Hur jag skulle hitta någon med de perfekta och helt korkade idealen som jag någonsin drömt om, någon som berättade fina ord som ingen människa någonsin utnyttjat,någon som tog med mig till ett speciellt ställe för att spela upp den korrekta nyskrivna texten, någon som inte var som alla andra, inte ett ord om bilar och dess funktioner, han som tog mig ut på de finaste äventyr som ingen annan människa skulle kunna hitta på, den därute som som bar den stilen jag ser framför min när jag blundar, den som är så fin att man knappt vågar röra.

Jag hade min bästa vän som väntade på mig varje dag att jag skulle pyssla om honom och uppleva äventyr på de vildaste skogsvägarna. Det var han och jag, vi var ett.
I nuläget finns ingenting av detta kvar, halva jag har försvunnit med vinden,bara sådär. Jag hatar att erkänna att framtiden skrämmer mig mest, jag vågar inte se hur det skulle se ut om jag inte får hitta tillbaka till mig själv igen, fullfölja mina planer och leva i min frihet. Utforska städer och träffa nytt folk på alla möjliga tänkbara ställen. Men sen frågar jag mig om jag överhuvudtaget kommer att lyckats, som nuläget ser ut. Och det känns egoistiskt och idiotiskt att känna såhär och att ens uttrycka mig om det. Men det är jag, en blivande arton åring med alldelens förhöga förhoppningar om livet och sitter fast på helt fel ställe fast att det egentligen är rätt. 
Det är bara att släppa alla förhoppningar som var, och leva med det som är nu. Hur rätt eller fel det än känns, hur mycket man än drömt men bara låtit det brinna ut.

Man borde kunna dela upp tiden som varit, som är och den som kommer.

Ingenting går åt rätt håll,längre,igen. Men det är nog nånting som aldrig kommer bli oväntat heller.