.

Dagen har varit bra till och från, huvudvärk och trötthet, men det är väl i sin vanliga ordning. Jag önskar så innerligt att jag hade någonting som kunde ge mig positiv energi, förut hade jag stallet. Hur trött och eländig jag än kände mig så fick bara blicken på min fina vän mig att sprudla av energi. Jag saknar det, jag saknar det så innerligt. Jag har tappat gnistan totalt, det känns så meningslöst att göra nånting utan uppskattning, varje dag är så likt den andra. Så var det inte då, då gjorde man allting med glädje och kärlek, allt till den bästa liksom. Sen kunde jag åka hem nöjd för att jag visste att jag orkat göra nånting bra. Det sved i hjärtat alla dessa dagar jag var för svag för att ställa mig på benen, jag ville men jag orkade inte. Men det kommer alltid finnas här, jag och min elaka sjukdom. Om jag nu kan kalla den så, men för mig är den det och det står i princip skrivet. Men ingen som inte upplevt det kommer att förstå, att ha det jag har gör varje dag påmind. Att alltid känna sig trött, det spelar egentligen ingen roll hur mycket man sover, ögonen faller ihop ändå, svårt att koncentrera sig, att alltid ha värk eller ont på nåt ställe, men man lär sig tillslut att försöka acceptera och ignorera, att inte vistas nära någon som är sjuk, är den blir jag och blir jag så blir jag det tio gånger värre, det har gett  mig astma och alla möjliga saker som jag inte ens vetat namnet på förut. Att det inte går en dag utan att behöva ta något slags piller för att få min kropp att fungera en vanlig dag. Jag fryser så jag skakar fast det egentligen är normal tempratur för vem som helst, om jag ska bada så jag börjar frysa vet jag att jag kommer vara dålig dagen efter. Jag blir gnällig och får humörsvängningar och minsta lilla utsomstående negativ grej får mig ur balans och jag blir avstängd. Jag vill inte, men det blir så. Det är då jag helst av allt vill krypa ur mitt eget skinn och byta kropp.
Det grämer sig varje dag över beslutet jag gjorde att ta en paus från hästarna ett tag, det var inte det jag ville, men för honoms skull. Jag saknar att ha någon där som jag kan berätta allt för, gråta hur mycket jag vill inför och som inte säger någonting tillbaka, bara genom blicken se uppskattning och kärlek.
Det känns just nu så fel där jag sitter, det här är inget liv jag vill leva. Jag vet vad glädjen i mitt liv är, och jag är dum om jag avvisar mig själv det som för mig är min positiva energi som håller mig frisk och på benen.
För just nu är det inte okej. helt enkelt.


Nog om det, nu blir det rättskunskap och försöka få upp någon värme...
och...(GRATTIS SOFIE 18 PINNAR!)