.

Det var längesen jag kände mig såhär arg,besviken och ledsen. Eller ja, min födelsedag var nog sist..
Att det äter upp mig så mycket som det gör, precis som otrohet fast på en annan grad. Jag känner mig djupt jävla sårad, jag kan inte rå för det, men så känner jag mig. Stum och saknad av ord. Obetydlig,meningslös. Precis så.
Men det jag inte kan förstå är att ens komma på tanken att slå en annan signal efteråt, den sista jag tänke på efter att jag lagt på var dig. Bara dig. Och du är den enda jag skulle ringa mitt i natten innan jag skulle sova. Jävlat den sista. Och det som gör mig så fruktansvärt ledsen över att du prioriterade att tala med någon som du aldrig träffat om att du mår dåligt(om det nu var det...) när jag finns här. den som ska stå vid din sida, den som vill trösta eller hjälpa på alla sätt.
Vem är det som ska känna sig obetydlig eller inte förstå nånting egentligen. Det är inte så jävla konstigt att man blir osäker och misstänksam. Jag vill inte bli det, men det är svårt att undvika.
Så jävla obegrlipligt.