.

I brist på sömn och andra saker så kliar det i mina fingrar, egentligen vill jag skriva något helt annat, men jag tänkte ta och berätta lite om mig själv, från början till slut. Jag tänkte blotta mig lite, så ni som känner att detta kommer bli ointressant eller något annat kan sluta läsa redan nu. Detta tänkte jag bara dela med mig för min egen skull, och för att jag inte har något annat att dela med mig. Jag vill bara att folk ska ta mig för den jag är, mer än så är det inte. Varsågod.


Jag kom till världen en stormig vinternatt den 17 november 1990, min farmor brukar berätta hur snön plogade under bilen när hon körde till sjukhuset och sikten var inte den bästa, hon brukar säga att jag föddes som ett oväder.
Ibland brukar jag fundera på om det var meningen att jag skulle komma till världen från början, eftersom mitt hjärta valde att sluta slå, jag gjorde alla oroliga, de gjorde kejsarsnitt så de kunde hålla mig vid liv.
Men ut till världen kom jag, och vid liv.
Enligt mamma så var jag en glad unge, som sov när jag skulle och gjorde inte så mycket oväsen av mig. Jag föredrog sitta i timmar med pappa och bygga lego istället för att leka med dockor, de klippte jag istället av håret på. Kanske var det för att min syster tvingade mig att vara Ken istället för Barbie eller för att intresset för barbies aldrig föll mig in.
Det värsta jag visste var att ha på mig overall eller att ha ludd i sockarna.

Men fantasi, det hade jag gått om. När jag var sex år och började på fritids så träffade jag min första bästa vän, vi levde oss in i en fantasi värld med en låtsas kompis som vi räddade från olika hemskheter. Men den världen och min värld dog när hon flyttade till ett annat land.
Hur jag hanterade hela grejen vet jag inte riktigt, jag var en blyg tjej som hade svårt att visa framfötterna. I tidig ålder började jag förstå hur elaka tjejer kunde vara,så jag föredrog pojkar, de var mer som jag. Rak på sak utan ego eller trams. Så jag fick mer och mer vänner av det andra könet och jag trivdes.
Sen träffade jag en vän som visade sig vara som jag, allting var så enkelt och vi höll ihop i tolv år, att skiljas från henne och våra minnen är nog den värsta hjärtekrossare jag varit med om. Att så många år kunde ta slut.

Om jag tänker tillbaka till högstadiet ser jag mest suddiga bilder, det var där jag började må som värst. Tonåren var ingen lek, inte alls. När man var mindre var ett skrapsår det värsta som kunde hända, och trivdes man inte så packade man sina närmaste ägodelar och satte sig på en sten längst ner på kvarteret i några minuter, då hade man flyttat hemifrån tills saknaden växte sig så stor att man gick hem igen.
Det var annat när man blev äldre, dock antar jag att vissa upplevelser var värre än vad man egentligen ska få erfarenhet av i den åldern. Det var där skönhetsidealen, misslyckade relationer, dödsfall, falskhet, rädsla och smutsen kom.
Högstadiet har ärrat mig för livet, men jag kan inte göra annat än att leva med det, även om vissa dagar känns tyngre än andra. Det är liksom bara acceptera det som har hänt och det går inte att göra någonting åt det. Det tog mig själv flera år att säga det, men jag säger det, öppet och helhjärtat.

När jag började gymnasiet var jag kluven men förväntansfull, jag fick många fina vänner och jag trivdes. Jag vill inte gå så nära inpå den tiden eftersom den ligger så nära, men jag lärde mig att inte ta livet för givet, ta hand om det man har och att sluta skylla på mig själv, hur svårt det än var att sluta. Det var en ängel, som jag kallar den personen som såg mig, såg lidandet i mina ögon och min tvinande kropp. Som hjälpte mig att öppna mig, att inse, att ta flera steg framåt.
En person som gjorde allt för mig, jag glömmer aldrig ögonblicket när vi skildes åt och hon sa att jag var den starkaste människa hon träffat, en fighter som jag skulle komma långt.
Det var i det ögonblicket jag gav mig tusan på att jag skulle klara skolan, jag skulle nå mitt mål, jag skulle ta studenten, inte för min egen skull utan för mina föräldrars. De skulle få se mig i vit klädsel, lycklig och stark med mina klasskamrater på sidan om. Jag klarade det, jag gjorde det verkligen. Det är en dag jag grät och skrattade om vartannat.

Idag har jag ett arbete och båda fötterna på jorden, ibland är jag hel och ibland är jag trasig. Men det är såna dagar jag räknar med, det är såna dagar som påminner mig på ont och gott. I det stora hela gör det mig bara stoltare.
Jag mår bra, för jag kan omöjligt säga att jag kan må sämre än vad jag gjorde för några år sedan, därför känns varje dag som en klackspark.
Därför tänkte jag avsluta med att säga att efter 18 år har jag en ryggsäck full med bra och dåliga erfarenheter, jag utnyttjar dem varje dag för att ta mig framåt. Jag kan fortfarande vara den där blyga tjejen med svårt att visa framfötterna, och dåliga dagar, det har alla. Men jag håller glädjen och glimten i ögat vid liv såsom doktorerna höll mitt hjärta.
Ett stilla och fruset hjärta har utvecklats till ett varmt och pulserande. Jag bryr mig verkligen om de i min omgivning och tar inte en dag förgivet. Dock har jag fortfarande lätt för att oroa mig för saker, men det hoppas jag att man är förstående för, det visar bara att jag bryr mig, innerligt, och det är något som jag inte kan sluta med.

Med detta tänkte jag ta och avsluta för denna gång, texten gjorde egentligen ingenting rättvist. Det är svårt att formulera känslor med ord. Ha överseende. Puss.