.

Jag har nog aldrig förr blottat min saknad efter dig och det är nog första och sista gången jag gör det nu. Det gör för ont inom mig. Men tankarna kommer alltid ifrågasätta varför du lämnade världen. Känslorna kommer alltid känna saknad. Tiden har passerat och ibland, när jag känner efter som mest så vill jag slå hela världen som är ovetandes. Men oftast vill jag slå mig själv som stänger hela dig inom mig. Även om det är där jag vill att du ska vara, kanske är jag rädd för att dela med mig av dig, dig och alla minnen. Det är våra minnen. När jag tänker efter så hjälpte du mig med mycket. När vi satt som speglar mot varandra första gången så försvann min värsta blygsamhet. Du var framåt och alltid glad. Jag ville också vara så, du fick världen att tindra, det ville jag också. När man är blyg är man fängslad, det var så du sa. Det har jag jobbat på sen dess. Jag försöker få min värld att tindra.
Men världen gav dig ingen rättvisa. Inte den du förtjänade.

Jag vet att du är lycklig nu. Sitter och tittar ner på världen och skrattar ditt underbara skratt som spred oss glädje. Jag vet det.
Men saknaden påminner lite extra obehagligt ibland. Som nu.
Men du vilar i frid nu istället för i ett ständigt kaos. Det underlättar.
Men du är saknad. Saknad som gör ont just ikväll.