.

Helgen har varit fin och jag har jobbat igår och idag.
Det har varit bra dagar och jag har liksom hållt mig fast vid en känsla jag inte riktigt förstått mig på
- Men den är fin.
Som jag berättade sist att det är nog första gången jag kan säga att jag är lycklig. Precis så kändes det.

Men ikväll tvingades den känslan bort. Min oro är större än någonsin och mina nerver påminner mig ordentligen om vem jag egentligen är. Jag är den som så fort känner den minsta glädje så förvärras den känslan till motsatt och dubbelt så hårt. Varför det sker har jag ingen förklaring till men det har blivit till en vana.
Det går bara inte att förvänta sig att lyckan ska vara långvarig.
Oron växer starkare och rädslan att förlora greppet känns närmare.
Det är inte ofta jag svär, men ikväll svär jag nog mer än någonsin. Stampar i marken men ingen hör mig.
Jag vet hur mina hjärtslag slår även om det just nu är i otakt. Uppskattning behövs. Så är det bara.

Nu måsta jag sova. Natti.