.

Ibland längtar jag mig bort, jag kommer på mig själv när jag sitter och tänker på staden som inte ska - känna någon sorg. Många mil härifrån, kanske går det att andas lättare då.
Där man inte känner till några vittnen, några offer, några gärningar. De stannar här, den plats man alltid vetat att de vilat på. Gömt sig på.

Kanske går det att kalla för Skottskador.


Ibland är det fint, ibland är det fult. Men mellan är det tomt.
Något saknas, kanske är det nya vyer.
Eller så har det förflutna tjuvat den biten, tillsammans med verkligheten.





Jag letar ständigt efter någonting som består, och någonstans inom mig brister det när jag inser att allt kan gå förlorat.
Det känns alltid bättre att förneka sina försluster.
 Men det kan jag inte, lika lite som jag kan säga att jag är ärlig nu när jag säger att jag inte känner någonting alls.

Det enda som jag har är lösa spekulationer som inte får fäste någonstans.