.

Ibland vill jag inte höra, men jag lyssnar ändå och känslor jag inte trodde existerade, de leker inom mig.
Gräver djupt och letar febrilt efter ett svar, en lösning på denna situation. Men det finns inget.
Antingen spelar de mig ett spratt, eller så letar de sig upp för att viska något i mitt öra.

Det är nu det händer.



På film utspelar sig kärlek som evig, olyckliga slut är få.
Någonstans sägs det att verkligheten inte skiljer sig, att evigheten finns, att lyckan går att göra i flertal.
Och jag, jag tror stenhårt på det.

Jag tror att kärleken går att hålla evig, det kan vara till vem som helst.
 Och lyckan, den upplevs, men man inser den i slutet.



Utslitet hjärta, en puls som slår hårt.
Hoppet som blir överfallet av fiender.

Världen rasar och blottad ligger man där dom en stupad soldat.
Redo att resa sig igen, kriga, bestiga marker igen.
Hjältemod brukar jag kalla det.

Och jag tror man omedvetet reser sig starkare för varje gång.



Jag kan fortfarande räkna år. Men tappade räkningen på dagarna ju längre tiden gick.
Jag vet hur många mil, hur många kilometer.
 Men hur många fotsteg jag måste vandra tappade jag när jag föll i diket.
Men åren och fotstegen har längre ingen betydelse.

Det har aldrig varit så nära som nu.


Andetag. En ryggrad, nakna nyckelben.
Hjärtat bultar hårt. Orden försvinner, evigheten känns finare.
Aldrig har min värld snurrat som den gör nu.

Stanna den inte, inte nu.