.

Efter en helg i Kalix så var man hemma igen, visserligen kom jag hem redan igår men var en traumatisk dag så kröp ihop i sängen redan vid klockan ett på dagen och tog mig inte upp förens halv tolv idag. Jag sov bort den i stort sett, och det var lika bra.
Verkligheten kom ikapp på riktigt, och jag var trasig, så himla trasig.

De fåtal gångerna jag var vaken så funderade jag, på allt egentligen. Försökte komma på lösningar, försökte organisera upp mitt liv på bästa sätt. Jag är fortfarande kluven till vissa saker, men vem skulle inte vara det. Har man kämpat för saker i hela sitt liv så vore det hemskt dumt att ge upp nu. Varför ge sig in i en strid och lägga sig. Det enda jag kan göra är att hälsa mitt förflutna adjö, hälsa nuet välkommen och lära mig handskas med de förändringar som sker just nu. Jag visste att den dagen skulle komma, dagen då mina nära och kära ger sig iväg. Trots att mitt modershjärta tickar alldelens förfärligt hårt så måste jag tysta det. Men att gå från att vara den som bryr sig om du har klätt dig nog varmt så du inte blir sjuk, ringer för att påminna om passet om en vän ska utomlands eller kommer förbi bara för att krama om den som är ledsen till den som vinkar farväl med näsduken i handen. Det är som att se fågel bre ut sina vingar för första gången, fint men hemskt oroligt.

Det borde vara förbjudet att bjuda in folk i sitt hjärta för att de sedan lämna spår efter sig, hårda spår. Att ovetandes sitta och inte veta vad som händer flera mil bakom sina murar på ett ställe som inte alls borde finnas till, något som sade sig vara ett avslutat kapitel. Det är mer än vad jag står ut med, det är ungefär nu jag känner att jag fått nog, för gott. Det är nu jag säger farväl, det är nu min famn är otillgänglig.

Och det är nu jag slutar skriva om mig själv, i gåtor.



Hur som helst, sitter för tillfället och lyssnar på Ane Brun som värmer min själ denna kväll och försöker för allt i världen förstå varför varken msn eller facebook fungerar ordentligt, det spelar nog ingen roll hur mycket jag än river mig i håret och bannar över teknikensvärld. Men jag hade faktiskt viktiga saker på gång.
Nåja, imorgon ska jag ta bussen in till stan och träffa världens bästa vän och ingen kan nog längta mer än vad jag gör just nu i denna stund. Jag ska krama extra hårt och vara extra glad, för det kommer bli en bra dag. Puss!

Denna har gett mig tröst och värdighet.