.

Står med spikar genom fötterna och ser hur världen snurrar runt mig. Världen fortsätter utan mig.
Med dimmiga ögon och spruckna läppar försöker jag att förstå hur verkligheten kan gå vidare så ovetandes.  
Hur kan det fortfarande finnas färg när mina ögon blev så grå, frenetiskt sträcker jag upp handen för att stanna världen en stund. Måste få tillbaka syret i mina lungor.

Jag har aldrig varit riktigt varit bra på att säga nej och ibland undrar jag om det är för att det ordet fängslade mig, min kropp och min själ. Det spelade ingen roll om det var en viskning som övergick till rop.
Mitt nej nådde aldrig fram och kanske var det just det ordet som slet sönder mina kläder och som gav mig en smäll. En stämpel som står för makt och övertag.

Målar mina naglar vita för att känna mig ren samtidigt som min hud redan blöder.  

Ibland funderade jag på om jag hade lämnat livet och ibland hoppades jag  att min nakna kropp fortfarande låg kvar i diket bredvid cykelvägen övertäckt av smuts. Att jag aldrig hade behövt möta morgondagen igen.
 Att jag aldrig hade behövt känna blåmärkena och pulsen slå så hårt. Att allting skulle vara stilla.

 Trots att världen ibland stannar och att stämpeln tillslut kommer att blekna så kommer det aldrig riktigt vara helt stilla. Helt borta. Rädslan över begrepp ekar fortfarande inom mig samtidigt som syret smeker mina lungor.

Ibland får jag höra att mina ögon; gnistrar som diamanter. Kan inte riktigt ta in det men mina kinder rodnar.
De kanske inte är grå längre och världen kanske har sina färger.

Ibland målar jag mina naglar blodröda och viskar att;

-  Ingen ska få ta mitt liv ifrån mig igen.

En tyst viskning från mina röda läppar som ingen annan kan höra,
för ingen kan finna mig, min kropp och min nakna själ i dimman.