.

På ett discotek klamrade vi oss fast i varandra i hörnet av dansgolvet. Det var bara vi två för stunden trots att det var hundratals människor där. Det märktes inte när våra läppar möttes för första gången. Men låten som spelades just då har ältat sig fast i mitt minne trots att den inte passade för den stunden. Men när jag hör den minns jag så det spelar egentligen ingen roll att den inte passade.


Snön föll och vi möttes från varsitt håll och vi snurrade runt på vägen medans våra avtryck blev fler och fler. Det kändes som att vi dansade under gatlyktans sken.
Kanske ljög jag lite när jag sa att kylan spred sig, bara för att du skulle hålla om lite extra.
Jag var egentligen redan varm av närhet.


Natten vi var berusade. Du kom in genom dörren och glädjen slutade i blåmärken.
Men vad gör egentligen lite blåmärken när hjärtat plötsligt börjar bulta hårdare, den natten slutade med att jag sprang efter dig och du tog min hand. Och jag bara följde med dig.


Med frusna fingrar har vi studerat båtar och pratat om livets meningar. Med solsken i ryggen har jag varit den stoltaste människan för en stund, det är jag egentligen varje gång du tar över en scen. Det vet du nog bara inte om.
Inte heller att jag log och tittade ut genom fönstret när du tog min hand i din när vi satt som två unga och nya i baksätet.


Den berusade känslan får fortfarande mitt hjärta att bulta hårdare.
I hörnet på dansgolvet står vi fortfarande som två i mängden men egentligen ensamna för stunden. Avtrycken i snön blir fler när du bjuder upp till dans utan att göra någonting alls.
När du tar min hand i din är jag inte frusen längre. Ber du mig följa med dig så följer jag.
Mina fingrar ska stryka efter ryggraden tills tystnaden kommer ikapp oss båda.

Det är egentligen så det alltid ha varit. Dans och hårda hjärtslag.