.

Anledningen till att jag är vaken nu när klockan visar fem på morgonen är för att jag kom hem från jobbet för tjugo minuter sedan. De ringde tidigare idag från Max och frågade om jag ville ställa upp och jobba natt, och givetvis. Har inte jobbat där på nästan två månader och det kändes strålande att kliva in i köket och bli bemött av ord som lät såhär;

- Du anar inte hur mycket du saknas här

och,

- Emelie, du har gjort min dag till en fantastisk dag nu.

Tusen kramar och jag bara log.

Nu är jag uppe i varv och vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att lyckas somna,
när jag klev genom ytterdörren så sjönk glädjen till en helt annan nivå.
Kanske för mötet med tystnaden och ensamheten. En liten klump i magen som jag försöker tysta.
Jag vet inte, jag har tusentals tankar jag bara vill skriva ner.
Jag är inte gjord för att vara ensam bara. Det är nog så.