.

Trängdes bland folk för att handla mat med föräldrar och systrar idag. Blev mängder av godis och en BJ`s rikare. Samt en tandborste. Tack för det finaste pappa som har ett hjärta av guld.

Införskaffade mig även pärlor för att sysselsätta mig med att göra egna armband imorgon. 
Och en bok där man ska skriva tankar och noteringar om kärlek. Öppnade den och stängde den igen. Sidorna får stå blanka ett tag.

Jag tänkte att;
I den ska jag skriva allt och sedan ge bort den som världens personligaste kärleksbevis.

Köpte även en penna som jag tänkte skriva med tills bläcket tar slut. Jag vill bara börja men vet inte hur.
Än en gång står det stilla och är så tyst så tyst.

Den får vänta och samla damm som allt annat.



Anlände till byn efter trängseln och kyla.
Under bilfärden så lyssnade jag på; Det kanske kommer en förändring

Och jag tänkte att det kanske kommer.
Kanske.

Skrev ner på ett gammalt kvitto;

"I trängsel är man inte ensam men osynlig"

Jag vet egentligen inte vad som är värst.



"Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält

Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann"

Pratade med mina tre hjärtan ikväll och de får mig alltid att vilja mer.
Att dra täcket över huvudet och sova bort några dagar är väl rätt ok.
De förstår mig. De låter mig vara som jag är.
Friheten det ger mig suddar ut allt dåligt en stund.

Vad skulle jag göra utan mina tre hjärtan. De som låter mig vara som jag är.
Som aldrig lämnar mig ensam med tystnaden.

Som vill ta med mig till nya plaser. Upptäcka saker med mig.
Vi kommer att göra det. Jag svär och jag lovar.

Det finns inte mycket här nu.

Så; Låt oss bli dom som försvann




Hon som gav mig det blonda håret brukar stryka mig över kinden och skaka på huvudet.
Jag har alltid undrat vad det betyder.
Precis som jag undrar vad hon tänker på när hon pussar mig på pannan när hon tror att jag sover.
Axlarna är så tunga när hon går iväg.

Jag vill bara ropa efter att jag kan bära hela bördan. Att hon inte förtjänar allt som varit.
Att jag kan ta på mig hela livstiden.

Ibland brukar jag undra hur han som gav mig mina öron kan vara så stark.
Även om orken inte alltid finns där så visar han det aldrig. En börda så tung men som inte får visas.
Jag vill ta över smärtan och hostan. Han förtjänar den inte.

Och jag vill bara säga att;

Han inte alltid behöver ha ett hjärta av guld.

Att vara lite mer ömtålig är ok.

Men jag vet att han bara skulle dra handen genom sitt tjocka hår och skaka på huvudet.

Jag vet det. Men det är också ok. För han förstår nog ändå men inte riktigt vill.

Vi är nog alla rädda för vad vi kan förlora just nu.




Själv är jag mest tom och blank.

Väntar fortfarande på att det ska sluta stå stilla.
Brottas fortfarande med tanken att jag kanske måste inviga tomheten igen.

Väntar fortfarande på en signal,
på någonting som säger att; än är det inte över Emelie.

Behöver äventyr.
Låt oss bli dom som försvann.

Det är ok.