.

Frenetiskt försöker jag att svälja stoltheten, försöker att skaka bort all trötthet ur kroppen. Jag vill så gärna låta dina känslor skölja hela mig. Jag vet att du inte skulle riva upp mina läkta sår. Kanske röra vid mina ärr, försiktigt med fingertopparna, men inte mer än så. Kanske andas ut lite av din luft, kanske andas in lite av min vanmäktighet.

Allt är så suspekt, så abstrakt.

Jag kan inte röra vid dig än och inte läsa dina tankar. Men jag vet att du klär i dina ord.

Vi talar om allt det som präglar våra liv. Att olycksbenägenhet följs av flyktbenägenhet, hur vi alltid sprungit ifrån verkligheten, trots att vi inte ens klarat av att andas in syret. Jag gråter inte och du gråter inte, men jag vet att det finns tårar bakom ögonlocken. Att dela förflutet gör ont, men vi är mindre ensamma såhär.

Alla dessa minnen ristade i sten ger oss grå ögonfärg.

Och vi vet ju att man inte inser vad man har, förrän man har förlorat det. Det är så alla säger. Jag tror inte att man inser sina chanser heller, innan man hunnit förbruka dem. Vi tar aldrig våra chanser, men du tar mina händer och håller dem hårt. Jag vet att du skulle vårda mina sår.

Och jag vet hur vi skulle kunna få våran ögonfärg tillbaka.

Ibland betyder en förlust ingenting; man förlorar men vinner ändå, ibland leder det till förtvivlan.

Ibland leder det till högsta vinsten på lotteriet.

Jag kan inte se din vilja, än mindre röra vid din själ;

Visa mig

Lär mig

Visa dig

Lär mig dig. Andas oss.