.

"Hjärtat blöder idag. Varje centimeter av kroppen är blå och öm. När jag drar med fingrarna över min hud så känner jag varje ärr som har satt sig på mig.

Det är tur att man inte kan ta på sitt hjärta. Hade det gått så hade jag fått samla ihop alla trasiga och borttappade delar. Det hade inte gjort något om jag var trasig på utsidan om min insida var hel. Men jag är inte hel någonstans.

Långsamt har demonerna börjat cirkulera omkring mig under dagen. Och det är nu under natten de börjar spela sitt spel med mig. Men jag förstår inte reglerna. Jag förstår inte hur jag ska vinna detta spel.Det kanske är bäst att bara spela med."

Trots min ringa ålder så kunde jag sätta känslorna på plats bättre än vad jag kan idag. Nu kan jag inte alls leva mig in i den värld jag befann mig i just då. Men ibland kommer det ett litet sting av det förflutna bara för att påminna mig lite om hur allting har varit.

Det som känns mest är att jag anklagade mig själv hela tiden. Det var inte jag som var dum i huvudet.

"Är det mitt fel att jag vaknade upp i en dimma som skulle göra demonerna starkare. Är det mitt fel att jag är smutsig och trasig. Hur kunde jag vara så dum i huvudet. Hur kunde människorna runt omkring mig vara så dum i huvudet.

Men jag kan inte klandra någon annan. Bara mig själv om och om igen."

Jag kan inte finna några rättvisa ord för alla böcker jag ältat dessa känslor och tankar i.
Det går inte att få tillbaka mitt gamla liv jag hade innan. Jag kan inte komma undan med alla händelser och alla spår som satt sig.
Det enda jag kan göra är att leva med det som är nu. Hur bra jag har lyckats. Hur stark jag är nu jämfört med då. Hur otroligt glad jag är att jag litade på hoppet.

Några år senare så skrev jag såhär;

"Idag kunde jag känna solens varma strålar mot min hud. Idag kunde jag känna doften från det gröna gräset. Idag kunde jag höra vinden spela en melodi i träden.

Idag kan jag faktiskt höra mina egna hjärtslag.

Jag tror att jag håller på att växa mig starkare. En känsla av hopp sprider sig som bomull i mitt bröst. Fåglarna sjunger för mig idag. Och jag vill sjunga för de själar som inte får uppleva bomull och hjärtslag. Jag vill sjunga dem till strid, en strid för deras liv.

Även om vi faller och även om vi står så har vi krigat, då är vi alla hjätar.

Vi har ett hjärta fullt med hjältemod, vi som överlevt en mörk undergång. Vi som känner till att världen inte behandlar alla väl. Vi som vet hur otroligt orättvis den är. Men som sakta men säkert börjar inse dess skönhet också.

Vi är hjältar. Vi har hjältemod. Vi kommer vara de som står kvar när resten faller."

Det är förmodligen det klokaste jag någonsin skrev i alla mina tusentals böcker.