.

Jag har så mycket jag vill skriva att det mest blir ingenting.
Det är inte lätt när hjärnan sågar och hjärtat hammrar.

Men jag har tänkt mycket idag;
om cirka två månader packar jag upp kartonger till en fullständig självständighet.
Det kommer bara vara min doft och mina ägodelar. Kanske kommer jag börja prata med väggarna, kanske kommer väggarna att börja prata med mig.

Pappa sa att jag ska skaffa en guldfisk i en skål.

Det tåls att tänka på.


Jag har tänkt på idioter och på kärlek.
Det känns som att det finns en sorts kemi bland båda.

Nu ska jag vara helt ärlig och det kanske låter totalt fånigt och dumt,
det får ni avgöra själv.

Men jag måste bli bättre på att bli mer självisk.

Jag måste sluta skänka bort mig tid om mitt hjärta till de som varken uppskattar eller förtjänar det.
Jag har inte riktigt kunnat förklara det själv,

men..

En vän sa till mig;

"Är jag med någon ska den vara intresserad av att vara med mig, den ska vilja vara med mig,
den ska visa att den vill vara med mig och
den ska låta mig veta det varje dag."

Jag kunde egentligen inte sagt det bättre själv. Varje dag försöker jag påminna människor om min uppskattning, att jag inte älskar vem som helst, att jag inte uppskattar vem som helst.
I alla år har jag gjort detta utan att tänka på mig själv.

Det är några få som ger tillbaka. Jag kräver ingenting tillbaka men det är något man inte ska behöva kräva och sträva efter. Det ska bara finnas där naturligt.
Och finns det inte där så finns det ingenting.

Från och med nu ska jag göra slut med mig själv och bygga upp ett nytt förhållande.
Ett starkare och bättre. Lite mer självständig, lite mer självisk.

Kan du inte ge lika mycket som du får.
Då kan vi lika gärna säga adjö nu.

Adjö.