.

Ibland längtar jag mig bort till en plats där jag är okänd. En plats där jag bara kan vara och där ingenting jag känner till finns.
Ibland kan det vara till havet i Italien. Dit längtar jag mig just nu.

Finast just nu,helt klart.

Glädjen av att komma till lägenheten blev kortvarig, kanske har jag mig själv att skylla eftersom jag släpade mig själv från tvättstugan och tillbaka ett antal gången det första jag gjorde (det är tre trappor.. ) För igår på eftermiddagen började jag känna av att febern ovälkommet smög sig inpå, eller den smög kanske inte, den klampade på.
Så jag gick och la mig en stund och somnade, blev sedan väckt att syster av att jag grät och skrek i sömnen, yrade en massa på grund av febern, men ont det hade jag.
Smärtan kring revbenen,lungorna och bröstkorgen går inte att beskriva. Det gick i princip inte att andas och jag var nästan beredd på att sluta andas eftersom smärtan tog över hela mig.
Så syster ringde taxi också åkte vi in på akuten.

Doktorerna gjorde lite tester och stack i fingret, och fick piller som skulle dämpa både febern och smärtan. Hade hög puls vilket mest troligt berodde på febern och att jag hade ont. Mina andetag var tunga vilket också kan bero på att jag nästan inte vågade andas. Symptomen utöver smärtan visade sig dock vara att jag har den fina svininfluensan som jag skämtat så mycket om, men det ångrar jag nu, det är verkligen inget skämt. Hade det varit en vanlig infleunsa vilket jag nästan ser det som, så är det inget skämt heller.
Men sedan när han skulle känna och trycka lite på mina revben så flög jag i princip upp från sängen när han träffade ett ställe, då började det misstänkas att jag har eller håller på att hosta av ett revben. Så nu vågar jag nästan inte hosta alls och det är olidligt, men smärtan är värre.
Utöver det så är jag undernärd och har vätskebrist,men det hoppas jag på att kunna övervinna snart.

Sådärja, lite kortfattat om sjukan. Jag skulle just nu i denna stund offra min högra arm för att få ha några timmar av god hälsa och fint sällskap, det kryper i hela kroppen. Jag är en skrutt.

Hela dagen.

Kanske yrar jag på grund av febern eftersom graderna har stigit rejält nu igen, eller så sker det, min magkänsla och omedvetna säger att någonting inte stämmer.
Jag känner mig besviken utan att någonting egentligen har hänt. Det känns som att greppet håller på att glida isär.

Att jag är obetydligt utan att veta varför, att jag kämpar utan att veta vad jag egentligen kämpar för.
Som att kroppen är nära, men inte nära mig.

Bristen på uppdatering beror på att jag har jobbat mycket och nu har jag legat i hög feber i flera dagar och inte haft orken till att göra så mycket. Nu är graderna nere på lite lägre grader, men ändå för höga för att jag ska vara feberfri. Men förhoppningsvis är jag lite piggare imorgon så jag kan åka till lägenheten för ÄNTLIGEN har vi fått nycklarna. Ville bara säga det. Puss.

Handsome smiles wearing handsome shoes,
Too young to say, though I swear he knew..

..and i hear him singing while he sits there in his chair,
While these autumn leaves float around everywhere...

Jobbat idag, jobbar imorgon. Kroppen värker och jag knarkar tabletter för att lindra.
Det är endast tre dagar kvar till flytt och jag kan inte längta mer än vad jag redan gör.
Paolo Nutini gör min kväll och imorgon kommer jag sova gott. Tack för det. Puss.

Flytt om endast fem dagar nu. Thumbs up!

Helgen blev en aning tyngre än väntat. Men någon sa att efter regn kommer solsken, det tror jag också. Men hade inte fina människor varit där så hade det nog regnet lite fortfarande.

Men att få höra att jag klätt mig för lite för kylan, bli påmind om att jag måste äta. Vad tänker du på? När jag är tyst och frånvarande. Dina ögon var blanka. Varför?

Det är det skönt med omtanke och frågor. Det får mig att vakna, jag är inte ensam. Någon bryr sig om mig och mitt hjärta hoppar till. Det är då jag blir stum för att det värmer så.
Det skrämmer mig inte att vara frånvarande och blank, just då. Alla skottskador läker samman.

Jag andas in, när du andas ut. Fina fina du.

Min allra största fobi är hajar. De som känner mig väl vet att jag är väldigt lättskrämd och klantig.
Jag har bara sett en Star Wars film och jag tyckte inte den var särskilt bra. Jag har bara varit i sex länder och då räknar jag med Finland och Danmark. Att sitta på fik och surra bort flera timmar är jag väldigt bra på.
Lättast gråter jag av glädje. Jag dansar och showar när jag tror att ingen ser mig. Min dröm är att fara på kryssning. Tjocksockar är ett måste på vintern. Att vara nyduschat och lägga sig i en renbäddad säng är vardagslyx. Mitt skratt är hemskt. Jag tycker om att få handskriva brev. Böcker från biblioteket tycker jag luktar gott och jag brukar alltid fundera över vilka som haft boken innan mig. Jag tycker inte att jag är snygg. 
Disneyfilmer kan jag utantill. Jag är inte speciellt bra på att laga mat men bättre på att baka. Sjunga i min ensamhet är bland det bästa jag vet. Stugan är mitt favoritställe. Spanska har jag läst i fem år men kan nästan ingenting. Jag har svårt för att bli kär. Visa uppskattning tycker jag man borde göra oftare. Jag är extremt kittlig. Makaroner brukar jag äta med sked. Göteborg är en plats där jag vill bo. Jag måste göra minst en snöängel varje vinter.

Såja, några personliga rader av ärlighet och blottande.

Har suttit och tittat på fina färjor. Det jag högst av allt önskar just nu är att få sätta min fot på en av dem, andas och njuta av varje sekund, varje ögonblick. Det är en dröm jag drömt om så länge nu. Och det pirrar i hela kroppen varje gång jag drömmer. Men bara jag har de där fina höftbenen, den nakna ryggraden som varje gång följer med i mina drömmar. Precis så, då hade jag nog kunnat säga att jag är lycklig och verkligen menat det, för första gången i hela mitt liv.
Ja, det hade jag nog.

Har precis avslutat en konversation med Bea, fått lite uppdatering om hur hon har det i Italien. Det verkar som att allting går fint och hon trivs. Ja, hon berättade att hon är lycklig, och det glädje mig så djupt in i hjärtat.
Det känns lättare att sakna henne när hon berättar såna saker. Dock trodde jag inte att denna korta tid hon varit borta skulle kännas som en evighet. Hur kommer inte nio månader att kännas då? Men, kan samtidigt inte vara självisk och säga så. Är hon lycklig så är jag lycklig med henne, helt enkelt.
Men kan ändå inte låta bli att ägna henne flera tankar varje dag, och fälla några tårar av saknad och längtan efter henne. Det får du räkna med, gull!

Jag och minusgraderna saknar dig! Puss.

Eftersom flytten närmar sig och att jag snart fyller år så har jag suttit och kikat på lite saker som önskas och uppskattas. En liten önskelista sådär, mitt i allt:

 


Lite inredningsprylar, pengar, Cash självbiografi och slutligen, en kryssning.
Detta är vad jag kan komma på just nu som önskas och skulle uppskattas. Fortsättning följer...

Ni vet när allting förändras utan att egentligen förändras alls? När det som är runt omkring byter skepnad medan man själv står kvar på samma ställe med ett hjärta som slår lika hårda slag som det alltid har gjort, och en puls som pulserar som den jämt gör? När det känns som att man förlorar utan att veta varför?

Sådan var gårdagen, och dagen innan. Idag har jag tröttnat på att förlora.

Nu har jag bestämt mig, blommorna får vänta.
Denna ska tatueras in den 24/11 i nacken istället. Punkt.

Vaknade för en timme sen, relativt utvilad efter tolv timmars sömn. Ja, tro det eller ej men jag somnade faktiskt mellan nio-tio tiden igår. Och jag lyckades att inte vakna någon gång under natten. Alla dessa timmars sömn behövdes. Kanske börjar jag hitta formen igen.

Igår så skulle jag egentligen jobba, men de ringde och sa att jag inte behövde komma in för att det var så lugnt. Istället ska jag jobba ett dubbelpass på fredag, så det förloras inga timmar här inte. Skönt.
Så det blev en längre promenad och sedan bakades det, och det blev hemskt lyckat faktiskt. Så när jag och mamma hade fikat så skulle jag bara lägga mig ner för att vila min axel som fått för sig att göra så himla ont nu på sistone, och det var någonstans där jag somnade. Omedvetet, hängde inte alls med att jag överhuvudtaget var trött. Men så kan det gå, och det var nog lika bra.

Nu ska jag ta och äta någonting, sen blir det nog att trotsa kylan och ta en lång promenad.
Vad som händer ikväll återstår att se. Jag vill ha sällskap. Puss.

(nio dagar kvar nu!)

Jag måste bara, så ni förstår varför jag är som jag är.


Jag kom nyss hem efter att ha varit ute med hunden:

Mamma: Gick det bra?
Jag: Ja, dock träffade vi på en ekorre som sprang i diket
Mamma: Aha, hur reagerade Kiro?
Jag: Nja, han hoppade till lite när han upptäckte den
Mamma: Aw, blev du rädd för kissen.. (tittar på Kiro)
Jag: Ehm...va..
Mamma: Haren...
Jag: Men..
Mamma: Igelkotten...
Jag: Mamma, ekorren...ekorren...

´sara säger:
joo men du står väl i akassan?

emely säger:
Nja, inte bara
igår stod jag i driven
det varierar

´sara säger:
hahah men i A kassan

emely säger:
HAHAHAHAHA jahaa

...........

Typiskt.

Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick,
Om du var på väg hit, eller härifrån.

Jag kom på mig själv att undra för ett ögonblick,
Vad kommer att hända när bitarna faller isär igen

Jag kom på mig själv att undra för ett ögonblick,
Vart tog du vägen?

If you say that you’re the One
How come you always bring me down?
How come you always bring me down
if you say that you’re the One

and: if I’m always on your mind
how come you’ve been so hard to find?
how come you’ve been so hard to find
if I’m always on your mind

you left me looking like a fool, boy
you left me yearning for your love
thought about leaving just to let you know that I am not for granted
guess I am for granted

and when night has turned to day,
I’ll never leave you anyway
I’ll never leave you anyway
when the night has turned to day

you left me looking like a fool, boy
you left me yearning for your love
thought about leaving just to let you know that I am not for granted
guess I am for granted
guess I am for granted

if I’m always on your mind
how come you’ve been so hard to find?
how come you’ve been so hard to find
if I’m always on your mind

Hello Saferide - Always on my mind

Just idag är denna finast, utan tvekan.

Fyra av mina finaste ögonblick.
Där jag har dansat mig trött, gråtit av smärta och haft lyckrus i hela kroppen.


2006
(Denna afton dansade jag runt i en tröja där det stod "Jag tror inte på gud, jag tror på Håkan" som en pojke med hatt och lockigt hår gav mig.
och det kändes som att jag skulle dansa mig igenom hela livet.)

2006
(Hittade ingen video från denna fina kväll. 19/8
Det var den sommaren han stal mitt hjärta.)


2007
(Denna kyliga november kväll föll jag handlöst, tårarna rann från den stunden han klev upp på scen,
fram tills jag la mig i sängen efteråt och slutligen somnade. Det var den tiden mitt hjärta ett öppet sår och varje ord kändes som salt.)

2008
(Där stod jag, längst fram, men denna gång dansade jag inte.
Benen vek sig istället, jag höll fast i staketet samtidigt som tårarna rann. Men det var av glädje.
För allting var så himla fint, just då.)

På morgonen blev jag väckt av att katten hoppad upp i sängen och började tugga på mitt hår, hunden satt nedanför sängen och slickade på min hand och la huvudet på kanten och tittade på mig med sina bruna ögon. Antar att de tyckte det var dags för mig att stiga upp, på riktigt.
Men när jag väl steg upp så var det tomt och tyst i hela huset, så vi kröp ihop i sängen alla tre istället och tittade på film. Ibland är det fint att känna sig mindre ensam bara, om det så är med en sträv tunga, vassa klor och bruna puppyeyes. Men de är mjuka och får mig att dra på munnen.

Har så svårt att sova när jag känner mig lite trasig, lite lost.
Och vissa ord gör sådär extra ont. Så är det bara.
Just nu.

Jag upprepar ett löjligt, gammalt mantra

Ibland längtar jag mig bort, jag kommer på mig själv när jag sitter och tänker på staden som inte ska - känna någon sorg. Många mil härifrån, kanske går det att andas lättare då.
Där man inte känner till några vittnen, några offer, några gärningar. De stannar här, den plats man alltid vetat att de vilat på. Gömt sig på.

Kanske går det att kalla för Skottskador.


Ibland är det fint, ibland är det fult. Men mellan är det tomt.
Något saknas, kanske är det nya vyer.
Eller så har det förflutna tjuvat den biten, tillsammans med verkligheten.





Jag letar ständigt efter någonting som består, och någonstans inom mig brister det när jag inser att allt kan gå förlorat.
Det känns alltid bättre att förneka sina försluster.
 Men det kan jag inte, lika lite som jag kan säga att jag är ärlig nu när jag säger att jag inte känner någonting alls.

Det enda som jag har är lösa spekulationer som inte får fäste någonstans.

Ibland börjar jag tvivla vad jag egentligen lyssnar på.
Men just nu dansar jag runt och skriker att jag ska slåss. Galet.

Har inte direkt haft tid att uppdatera någonting denna helg, från fredag tills nästan nyss har jag varit på andra vägar inne i staden. Jag har umgåtts och jobbat, jobbat och umgåtts.
Då jag inte har jobbat har det pendlats mellan en varm famn, entourage tittande hos Tony och att sova i en kall och tyst lägenhet förutom de höga ljuden utanför som det är en lördags natt.

Nu har jag landat hemma hos mamma och pappa igen, borta från staden och alla ljuden.

Till veckan så jobbar jag tisdag, sen ska det även hämtas ut ett pass på polisstationen och slutligen har jag fått i uppdrag att klippa Tony. Annars vet jag inte alls. Det var nog allt.


Justja, tolv dagar kvar tills nycklarna till lägenheten ligger i min hand. Puss!

Ibland vill jag inte höra, men jag lyssnar ändå och känslor jag inte trodde existerade, de leker inom mig.
Gräver djupt och letar febrilt efter ett svar, en lösning på denna situation. Men det finns inget.
Antingen spelar de mig ett spratt, eller så letar de sig upp för att viska något i mitt öra.

Det är nu det händer.



På film utspelar sig kärlek som evig, olyckliga slut är få.
Någonstans sägs det att verkligheten inte skiljer sig, att evigheten finns, att lyckan går att göra i flertal.
Och jag, jag tror stenhårt på det.

Jag tror att kärleken går att hålla evig, det kan vara till vem som helst.
 Och lyckan, den upplevs, men man inser den i slutet.



Utslitet hjärta, en puls som slår hårt.
Hoppet som blir överfallet av fiender.

Världen rasar och blottad ligger man där dom en stupad soldat.
Redo att resa sig igen, kriga, bestiga marker igen.
Hjältemod brukar jag kalla det.

Och jag tror man omedvetet reser sig starkare för varje gång.



Jag kan fortfarande räkna år. Men tappade räkningen på dagarna ju längre tiden gick.
Jag vet hur många mil, hur många kilometer.
 Men hur många fotsteg jag måste vandra tappade jag när jag föll i diket.
Men åren och fotstegen har längre ingen betydelse.

Det har aldrig varit så nära som nu.


Andetag. En ryggrad, nakna nyckelben.
Hjärtat bultar hårt. Orden försvinner, evigheten känns finare.
Aldrig har min värld snurrat som den gör nu.

Stanna den inte, inte nu.

storm, BD forever, fina ord, ljus, regn, syster, skratt, kärlek 3000, trocadero, hicka, promenader, lejonkungen, frusna fötter, minnen, tårar, famn, glädje, flätade fingrar, andetag, vantar, ordlek, doft, choklad

Två kortfattade dagar.

Kylan steg sig sakta genom kroppen när värmen försvann genom dörren.
det har varit lugnt och tryggt inatt, med andetag i min nacke. Puss.

Jag behövde inte sova ensam inatt, och jag sov lite bättre än de nätter du inte har delat kudde med mig.
Små lätta andetag, ett litet tickande hjärta. Det är fint att få trygghet av något så litet, något så litet och omedvetet. När du kryper extra nära, så mina tårar landar i din mjuka päls.
Jag är glad att jag har dig, när jag är ensam dessa kyliga..

.. och mörka nätter..

Jag fick samma känsla, samma rysning som jag fick när jag hörde Elegi första gången, eller som när han steg upp på scenen den där kyliga november kvällen år 2007. Precis så. 
Det var vackert, det gjorde ont.



 

Denna dag har gjort mig glad, det kan bero på små saker jag bara insett extra mycket idag. Eller så kan det vara för att det är mindre än tjugo dagar kvar till flytt, eller ett fint handskrivet brev med diverse ord jag var tvungen slå upp i ett lexikon för att förstå, eller så är det för att jag börjat läsa en ny bok som visade sig vara fantastisk på alla sätt. Eller så är det så enkelt som att jag har fina vänner och jag tycker om när det går bra för dem.

Utöver det har jag promenerat i kylan med rosiga kinder, sparkat lite i den snön som föll inatt, kramat mamma och ätit violglass. Dock är jag krasslig, men vissa dagar är det lättare att ignorera det. En liten stund.

Puss på`t!

Joakim Berg sjunger det, och jag, jag håller bara med.


...ibland så dör jag litegrann
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn

som en ljudlös svartvit hallucination
var marken sedd uppifrån bron
vi vände oss mot kameran och log...

Mustaschely

Finaste.

Om ett fåtal timmar beger du dig långt härifrån, så långt att man inte ens med bil kan ta sig för att hälsa på dig en stund, så långt att ett samtal inte leder till någon fika på stan.
 Men jag önskar och hoppas innerligt att allting kommer gå bra och att du får den bästa tiden där, det är du så himla värd, på alla sätt.
Men jag kan inte låta bli att tomheten kryper inpå, att viljan att krama dig extra hårt är stark, och att några tårar av saknad faller. 
Jag kommer räkna ner månaderna tills du är tillbaka igen samtidigt som jag hoppas att du kommer att ha,
 - The best time of your life. För du har delat många av mina.

Du är saknad och efterlängtad redan, Beatrice. Min allra bästa vän, jag älskar dig.

Denna dag har bestått av att läsa, tror jar har lyckats ta mig igenom tvåhundra sidor medans regnet har smattrat mot fönstret, det har visserligen varit hemskt mysigt, men kanske inte så kreativt. Men varför måste det jämnt vara det? Annars har jag skapat en blogg åt min kära mor, så jag hoppas innerligt att hon håller den uppdaterad för jämnan. Ska bara visa henne hur det fungerar och hur man lägger in bilder och dylikt, sen är det bara välkomna henne till bloggvärlden som det så fint heter. Så det är ungefär vad min dag har bestått av, ord och html koder. Fint.
Annars så lyssnar jag på Neil Young för tillfället,saknar socialt umgänge, dricker kaffe och funderar på vad som ska göras nu, känner för att göra något väldigt pyssligt och kreativt, men samtidigt känner jag inte för det. Ta en promenad i regnet möjligtvis och sen krypa ner i sängen med boken igen, efter en varm dusch efter det kyliga regnet. Kanske.

Nåja, kommer ingen vart med att göra ingenting. Puss!

En dyster dag har passerat med huvudvärk som heter duga och hemskt trött ögon. Vid detta tillfälle sitter jag och äter godisar jag inte ens tycker om saknar socialt umgänge. Jag vill bara känna mig lite fin, lite värdig.

"For beautiful eyes, look for the good in others; for beautiful lips, speak only words of kindness; and for poise, walk with the knowledge that you are never alone.” - Audrey Hepburn.

Ja jag erkänner, jag har inte lagt mig än utan fastnade i detta trams;

Väggdekorationer...and I love it!