If you want to sing out, sing out
Önskemål
Några få dagar, några tusen dagar.
Femton dagar till tatuering.
En livstid att bygga ett liv på.
Say it to me now
Men det som inte kommer att accepteras mer är att vara ingen. För det är precis så jag känner mig, som ingen. Det gör ont för mig att tänka att andra människor skulle spendera sin tid på mig när ögonen är fyllda med tårar, det är ingenting jag förtjänar och jag är van att kroppen intar en sköld och stänger ute hela världen. Men samtidigt känns det bara mer eländigt att veta alla dessa nätter som har spenderats utomhus och jag inte haft någonstans att ta vägen, när hjärtat varit lite trasigt och själen misshandlade mig. Hade jag vetat att en vän satt med blåa läppar och hela världens hade rasat, då hade jag aldrig någonsin tvekat på att låta mina ben bära mig dit och hjälpa ögonen med tårar, få värme i den trasiga och frusna människan. Betyder den något så bryr man sig. Inte bara när det gäller en själv.
Och nu känner jag bara att om jag bara är behövlig då, för en stund, som försöker med hela mitt hjärta och all min kraft utan att få en hjälpande hand när jag är frusen. Då är min kamp över. Det tar emot att skriva detta, det är ingenting jag vill eller ska behöva göra. Men jag vill inte vara jag längre om det ska vara ensamt.
Det känns som att halva min livstid har jag ältat och gått runt med ett dåligt samvete och blödande hjärta för någonting som inte legat i mina händer, korsat mina vägar. Men på ett eller annat sätt blir det så. Finns jag där så är det lika obetydligt som om jag inte hade varit där. Förutom att jag hade sänkt mitt värde.
Jag vill bara säga att hela världen är falsk och att alla människor är dum i huvudet. Men så är det inte. Det är egentligen jag som lever i en falsk värld som gör att jag käner mig dum i huvudet hela tiden.
Det är på den punkten att ärligheten om mig själv och mina känslor inte lägre får blottas. Jag vill inte visa någonting längre. Det spelar ingen roll. För är jag trasig är det inte okej, då är jag uppenbarligen för skör för att vistas och visar jag ingenting, då finns inte mina känslor längre.
När jag tappar kontrollen över alla handlingar går jag runt på tom tank och hela tiden tänker på vart det gick fel. Inte vad någon annan gjorde fel, bara jag. Och finner jag inte svaret så känns det ännu värre för då finns där ingen sten att bygga upp någonting på igen och hjälplösheten biter. Det är ett krig jag stupar i varje gång, men lyckas resa mig efter varje strid i hopp om att det är över och aldrig kommer skjuta mig igen.
Det jag egentligen vill få fram är att jag inte är perfekt, det är ingen. Alla har vi våra delar som gnager. Jag önskar bara att det inte ska anses som nackdelar, stänga dörrar för det, håll handen på den trasiga själen istället. Ge och få. Då blir verkligheten lite finare. Jag önskar.
Ta avstånd från världen och sova bort några år av min livstid.
Slippa känna att man aldrig är bra nog.
Festligheter och trams
Bästa och sämsta helgen på länge, verkligen.
Helt hjärta men samma hårfärg
Hur som haver, ska äta lite nu innan jag ska bege mig mot jobbet eftersom de precis för två minuter sedan ringde och frågade om jag kunde jobba ett middagspass, givetvis. Puss så länge!
Fjärde november, redan..
Det som har hänt är väl att jag friskförklarat mig själv och lägenheten börjar finna trevlighet. (Petter,nu är det bara att komma hit!)
Har även hunnit träffa finaste Beatrice igår en sväng, gillar att hon kommit hem igen.. schhh..
Idag har jag och mamma varit och kikat i affärer och införskaffat lite fint till lägenheten, annars har det inte varit så mycket mer än mys med syster framför film som jag såklart somnade till. Det känns bra att äntligen landat i ett eget bo, lite vuxnare men förmodligen inte klokare.
Dessutom är det tretton dagar kvar tills jag fyller år. Oj vilket osammanhängande inlägg. Puss.
Feberfri och tar farväl
Hur som haver, lägenheten är fortfarande kaos. Förutom köket,sovrummet och badrummet som börjat bli trevligt. Men hallen och vardagsrummet får man fortfarande snubbla sig igenom. Men det ska nog åtgärdas snart.
Annars är det fritt fram att hälsa på nu.
Och slutligen så känner jag mig sådär obetydligt och utnyttjad igen. Efter en helfin tid känns det som att det aldrig har hänt och jag står och trampar på samma meningslösa ställe igen. Sådärja, jag var väl bra för stunden.
Men jag kan inte låta bli att sakna och sakna igen. Det var allt annat än obetydligt för mig, du är allt annat än obetydlig. Adjö och farväl.
Nu bojkottar jag allting, och ska äta lite innan det är dags för jobb. Puss.
Till havet i Italien
Ibland längtar jag mig bort till en plats där jag är okänd. En plats där jag bara kan vara och där ingenting jag känner till finns.
Ibland kan det vara till havet i Italien. Dit längtar jag mig just nu.
Would be upside down
Finast just nu,helt klart.
Taxi till akuten
Glädjen av att komma till lägenheten blev kortvarig, kanske har jag mig själv att skylla eftersom jag släpade mig själv från tvättstugan och tillbaka ett antal gången det första jag gjorde (det är tre trappor.. ) För igår på eftermiddagen började jag känna av att febern ovälkommet smög sig inpå, eller den smög kanske inte, den klampade på.
Så jag gick och la mig en stund och somnade, blev sedan väckt att syster av att jag grät och skrek i sömnen, yrade en massa på grund av febern, men ont det hade jag.
Smärtan kring revbenen,lungorna och bröstkorgen går inte att beskriva. Det gick i princip inte att andas och jag var nästan beredd på att sluta andas eftersom smärtan tog över hela mig.
Så syster ringde taxi också åkte vi in på akuten.
Doktorerna gjorde lite tester och stack i fingret, och fick piller som skulle dämpa både febern och smärtan. Hade hög puls vilket mest troligt berodde på febern och att jag hade ont. Mina andetag var tunga vilket också kan bero på att jag nästan inte vågade andas. Symptomen utöver smärtan visade sig dock vara att jag har den fina svininfluensan som jag skämtat så mycket om, men det ångrar jag nu, det är verkligen inget skämt. Hade det varit en vanlig infleunsa vilket jag nästan ser det som, så är det inget skämt heller.
Men sedan när han skulle känna och trycka lite på mina revben så flög jag i princip upp från sängen när han träffade ett ställe, då började det misstänkas att jag har eller håller på att hosta av ett revben. Så nu vågar jag nästan inte hosta alls och det är olidligt, men smärtan är värre.
Utöver det så är jag undernärd och har vätskebrist,men det hoppas jag på att kunna övervinna snart.
Sådärja, lite kortfattat om sjukan. Jag skulle just nu i denna stund offra min högra arm för att få ha några timmar av god hälsa och fint sällskap, det kryper i hela kroppen. Jag är en skrutt.
Give me something..
Hela dagen.
Som att kroppen är nära, men inte nära mig
Kanske yrar jag på grund av febern eftersom graderna har stigit rejält nu igen, eller så sker det, min magkänsla och omedvetna säger att någonting inte stämmer.
Jag känner mig besviken utan att någonting egentligen har hänt. Det känns som att greppet håller på att glida isär.
Att jag är obetydligt utan att veta varför, att jag kämpar utan att veta vad jag egentligen kämpar för.
Som att kroppen är nära, men inte nära mig.
Sjukdom och lägenhet
Bristen på uppdatering beror på att jag har jobbat mycket och nu har jag legat i hög feber i flera dagar och inte haft orken till att göra så mycket. Nu är graderna nere på lite lägre grader, men ändå för höga för att jag ska vara feberfri. Men förhoppningsvis är jag lite piggare imorgon så jag kan åka till lägenheten för ÄNTLIGEN har vi fått nycklarna. Ville bara säga det. Puss.
And I look at you, and I see me
Handsome smiles wearing handsome shoes,
Too young to say, though I swear he knew..
..and i hear him singing while he sits there in his chair,
While these autumn leaves float around everywhere...
Worried man
Jobbat idag, jobbar imorgon. Kroppen värker och jag knarkar tabletter för att lindra.
Det är endast tre dagar kvar till flytt och jag kan inte längta mer än vad jag redan gör.
Paolo Nutini gör min kväll och imorgon kommer jag sova gott. Tack för det. Puss.
You lift me up into the sky
Endast fem dagar och en gammal bild
Flytt om endast fem dagar nu. Thumbs up!
Efter regn kommer solsken
Helgen blev en aning tyngre än väntat. Men någon sa att efter regn kommer solsken, det tror jag också. Men hade inte fina människor varit där så hade det nog regnet lite fortfarande.
Men att få höra att jag klätt mig för lite för kylan, bli påmind om att jag måste äta. Vad tänker du på? När jag är tyst och frånvarande. Dina ögon var blanka. Varför?
Det är det skönt med omtanke och frågor. Det får mig att vakna, jag är inte ensam. Någon bryr sig om mig och mitt hjärta hoppar till. Det är då jag blir stum för att det värmer så.
Det skrämmer mig inte att vara frånvarande och blank, just då. Alla skottskador läker samman.
Jag andas in, när du andas ut. Fina fina du.
Några personliga rader
Min allra största fobi är hajar. De som känner mig väl vet att jag är väldigt lättskrämd och klantig.
Jag har bara sett en Star Wars film och jag tyckte inte den var särskilt bra. Jag har bara varit i sex länder och då räknar jag med Finland och Danmark. Att sitta på fik och surra bort flera timmar är jag väldigt bra på.
Lättast gråter jag av glädje. Jag dansar och showar när jag tror att ingen ser mig. Min dröm är att fara på kryssning. Tjocksockar är ett måste på vintern. Att vara nyduschat och lägga sig i en renbäddad säng är vardagslyx. Mitt skratt är hemskt. Jag tycker om att få handskriva brev. Böcker från biblioteket tycker jag luktar gott och jag brukar alltid fundera över vilka som haft boken innan mig. Jag tycker inte att jag är snygg.
Disneyfilmer kan jag utantill. Jag är inte speciellt bra på att laga mat men bättre på att baka. Sjunga i min ensamhet är bland det bästa jag vet. Stugan är mitt favoritställe. Spanska har jag läst i fem år men kan nästan ingenting. Jag har svårt för att bli kär. Visa uppskattning tycker jag man borde göra oftare. Jag är extremt kittlig. Makaroner brukar jag äta med sked. Göteborg är en plats där jag vill bo. Jag måste göra minst en snöängel varje vinter.
Såja, några personliga rader av ärlighet och blottande.
