.

03.46
Nej, jag går inte isär
när jag går med dig.

Landade hemma hos mina föräldrar inatt. Minst sagt välbehövligt.
Just nu är jag barnvakt åt lilla pyret som dock har fått ett namn nu; Ozzy.
Men för mig kommer han vara pyret tills han blivit stor. Måste dock säga att herregud vad stor han har blivit sen jag såg honom sist. Får förbruka mitt namn pyret på honom så länge det varar.
Fast får såklart variera det med hans riktiga namn så att han inte blir förvirrad.

Nåja, har inte så mycket att berätta just nu.

Frenetiskt försöker jag att svälja stoltheten, försöker att skaka bort all trötthet ur kroppen. Jag vill så gärna låta dina känslor skölja hela mig. Jag vet att du inte skulle riva upp mina läkta sår. Kanske röra vid mina ärr, försiktigt med fingertopparna, men inte mer än så. Kanske andas ut lite av din luft, kanske andas in lite av min vanmäktighet.

Allt är så suspekt, så abstrakt.

Jag kan inte röra vid dig än och inte läsa dina tankar. Men jag vet att du klär i dina ord.

Vi talar om allt det som präglar våra liv. Att olycksbenägenhet följs av flyktbenägenhet, hur vi alltid sprungit ifrån verkligheten, trots att vi inte ens klarat av att andas in syret. Jag gråter inte och du gråter inte, men jag vet att det finns tårar bakom ögonlocken. Att dela förflutet gör ont, men vi är mindre ensamma såhär.

Alla dessa minnen ristade i sten ger oss grå ögonfärg.

Och vi vet ju att man inte inser vad man har, förrän man har förlorat det. Det är så alla säger. Jag tror inte att man inser sina chanser heller, innan man hunnit förbruka dem. Vi tar aldrig våra chanser, men du tar mina händer och håller dem hårt. Jag vet att du skulle vårda mina sår.

Och jag vet hur vi skulle kunna få våran ögonfärg tillbaka.

Ibland betyder en förlust ingenting; man förlorar men vinner ändå, ibland leder det till förtvivlan.

Ibland leder det till högsta vinsten på lotteriet.

Jag kan inte se din vilja, än mindre röra vid din själ;

Visa mig

Lär mig

Visa dig

Lär mig dig. Andas oss.

"Hjärtat blöder idag. Varje centimeter av kroppen är blå och öm. När jag drar med fingrarna över min hud så känner jag varje ärr som har satt sig på mig.

Det är tur att man inte kan ta på sitt hjärta. Hade det gått så hade jag fått samla ihop alla trasiga och borttappade delar. Det hade inte gjort något om jag var trasig på utsidan om min insida var hel. Men jag är inte hel någonstans.

Långsamt har demonerna börjat cirkulera omkring mig under dagen. Och det är nu under natten de börjar spela sitt spel med mig. Men jag förstår inte reglerna. Jag förstår inte hur jag ska vinna detta spel.Det kanske är bäst att bara spela med."

Trots min ringa ålder så kunde jag sätta känslorna på plats bättre än vad jag kan idag. Nu kan jag inte alls leva mig in i den värld jag befann mig i just då. Men ibland kommer det ett litet sting av det förflutna bara för att påminna mig lite om hur allting har varit.

Det som känns mest är att jag anklagade mig själv hela tiden. Det var inte jag som var dum i huvudet.

"Är det mitt fel att jag vaknade upp i en dimma som skulle göra demonerna starkare. Är det mitt fel att jag är smutsig och trasig. Hur kunde jag vara så dum i huvudet. Hur kunde människorna runt omkring mig vara så dum i huvudet.

Men jag kan inte klandra någon annan. Bara mig själv om och om igen."

Jag kan inte finna några rättvisa ord för alla böcker jag ältat dessa känslor och tankar i.
Det går inte att få tillbaka mitt gamla liv jag hade innan. Jag kan inte komma undan med alla händelser och alla spår som satt sig.
Det enda jag kan göra är att leva med det som är nu. Hur bra jag har lyckats. Hur stark jag är nu jämfört med då. Hur otroligt glad jag är att jag litade på hoppet.

Några år senare så skrev jag såhär;

"Idag kunde jag känna solens varma strålar mot min hud. Idag kunde jag känna doften från det gröna gräset. Idag kunde jag höra vinden spela en melodi i träden.

Idag kan jag faktiskt höra mina egna hjärtslag.

Jag tror att jag håller på att växa mig starkare. En känsla av hopp sprider sig som bomull i mitt bröst. Fåglarna sjunger för mig idag. Och jag vill sjunga för de själar som inte får uppleva bomull och hjärtslag. Jag vill sjunga dem till strid, en strid för deras liv.

Även om vi faller och även om vi står så har vi krigat, då är vi alla hjätar.

Vi har ett hjärta fullt med hjältemod, vi som överlevt en mörk undergång. Vi som känner till att världen inte behandlar alla väl. Vi som vet hur otroligt orättvis den är. Men som sakta men säkert börjar inse dess skönhet också.

Vi är hjältar. Vi har hjältemod. Vi kommer vara de som står kvar när resten faller."

Det är förmodligen det klokaste jag någonsin skrev i alla mina tusentals böcker.

Natti.

Lite bilder på lilla knyttet som togs imorse.
Nu är det bara ett namn som saknas.