.

Sofie for för en liten stund sen härifrån. Har varit skönt att ha henne här en stund, det gjorde min dag kan man väl säga helt enkelt. Tycker dock Beatrice ska ta och återvända från huvudstaden snart så att vi alla tre kan vara samlade igen. Så att, kom hem snart pyret.

Jag har väl inte så mycket att förmedla här idag heller egentligen. Syster är borta och jag ska snart göra mig redo för sängen och försöka somna så tidigt som jag bara kan. Funderade först på att ta ett varmt bad men skjuter nog upp det tills imorgon eftersom jag badade igår. Annars längtar jag mest till helgen. Fint sällskap och dans,dans,dans hoppas jag på. Även om jag inte dansar. Puss.

Igår beställde jag en telefon. Jag var även och såg Avatar på bio.
På fredag får jag förhoppningvis hämta ut telefonen och filmen var väldigt sevärd. Jag förstår inte hysterin över den men den var himla bra.

Så från det ena till det andra har jag inte mycket mer att säga.

Fast ja,
denna blev det. Den rosa alltså.

Kanske har kylan flyttat in under kläderna, eller så stiger det en plötslig feber i min kropp. För jag känner mig så otroligt varm trots att mina tänder hackar mot varandra. Kanske tempraturen är ostabil. Kanske är det den plötsliga tomheten som försöker frysa ner mig.

Men jag vägrar tomheten. Jag vägrar så hårt att en förtvivlan växer. Men vad spelar det egentligen för någon roll hur jag känner mig. Vad gör det att jag känner mig frusen. Hur skulle min förtvivlan få mig att andas jämna andetag igen. Hur kunde allting bli såhär.

Kom till mig. Kom till mig nu. Jag vägrar hårda slag mot mitt hjärta igen. Vägrar totalt.

Idag så har jag jobbat hela dagen. Kände att jag inte skulle ha något bättre för mig idag ändå. Annars har jag hunnit ta en timmas promenad, gick en omväg efter jobbet. Är ju trots allt plusgrader ute.

Ikväll hade jag uppskattat sällskap. Men jag tar nog ett varmt bad istället. Syster är borta så jag får väl samtala med mig själv.

Dock så finner jag inga ord. Inga ord alls faktiskt.

Nu går jag och lägger mig. Godnatt.

Egentligen borde jag sova nu, men sitter istället och ser film med Elin och Viktoria. Det är mysigt. Dock tror jag det bara blir en film till och sen går jag och lägger mig.
Idag har jag mest varit trött hela dagen, men det kanske inte är så konstigt eftersom jag aldrig gick och la mig efter jobbet imorse. Men jag hann med att göra massor med saker på morgonen. Så det var skönt.

Annars har jag gjort många glada idag, det glädjer mig, och jag får glädje tillbaka. Tack.
Dessutom har jag en spännande vecka framför mig.



Nu känns det mest som jag och tystnaden. Aj.

Sitter och äter frukost samtidigt som jag tittar på detta.

Lite sånt där fint att lyssna på när dagen är tidig morgon.

Då har man laddat batterierna för ännu en natt bestående av jobb, dock den sista som det ser ut på schemat denna månad. Äntligen, och då menar jag äntligen, så kan jag börja vända på dygnet åt rätt håll. Jag funderar på att aldrig gå och lägga mig när jag kommer hem på morgonen imorgon och liksom försöka hålla mig vaken lagomt tills det är dags att lägga sig för kvällen igen. Och förhoppningvis vaknar jag så att jag hinner uppleva lite av ljuset utomhus.
Det är förmodligen värt ett försök även om jag kommer vara tröttast i världen imorgon. Vi får helt enkelt se.

Nu ska jag snart äta middag och göra mig färdig. Börjar dock inte jobba förens klockan tio, men då har jag åtminstone fått lite saker gjorda. Känns skönt att graderna håller sig borta från minus trettio och närmare minus tio idag. Det går liksom att leva med.

Nåja, har vara oviktiga ting att skriva om så avrundar här. Puss.

Sedan jag flyttade in till staden har jag lärt mig att uppskatta nya saker och underskatta gamla saker. Jag har lärt mig sluta vara skeptisk till att prova nya saker som jag aldrig skulle ha vågat för några år sedan. Jag har börjat underskatta staden mer än byn där jag är uppvuxen i, nu uppskattar jag snarare att komma dit. Det jag alltid kommer att kalla "hemma" vart jag än befinner mig.

Att jag är uppvuxen i en liten by mellan två städer kanske inte gör så stor skillnad. Men sen jag flyttade in till stan och började umgås med vad vi kallar "stadsborna" hemma så har jag verkligen förvånats över att vi lärt oss olika saker. Hur olika vi har spenderat våran tid. Ja, även hur olika vi kan äta våran mat på.
Min kära far brukar ibland påpeka att en såkallad stadsbo har börjar bosätta sig inom mig. Själv tycker jag inte det, men det kanske är för att jag inte går med skoteroverall när jag ska och handla eller för att jag oftas sitter på fik och umgås med mina vänner än fikar hemma i lägenheten. Kanske för att våran egna lilla dialekt som vi har i byn börjar blekna för mig. Men ibland lyckas jag säga något som är obegripligt för en annan. Och ibland säger någon något som är obegripligt för mig. Som två skilda världar.

Jag har många gånger försökt neka min uppväxt. Att jag inte alls har vuxit upp på landet, som jag nu kan erkänna att det verkligen är. Och jag tycker det är något fint.
Kanske skulle jag inte vilja bo så permanent just nu, men när man är mindre så är det både en trygghet och ett äventyr.

Där man kan ta skotern till Konsum och ingen kolla konstigt när man går runt i skoteroverall och klumpiga skoterskor. Inte heller att man åker och handlar med skotern. Konsum där alla känner alla och tanten i kassan kommer fram och nyper en i kinderna och berättar hur stor man har blivit.

När jag var mindre var det bästa jag visste att åka i traktorskopan hos farmor och farfar. Att i flera timmar vara på deras badstrand och spendera tid på alla möjliga sätt. Att gå i skogen med farmor och plocka svamp och lägga in varje gömställe i mitt minne för att jag ska ta över efter henne.
Hoppa i gummistövlarna och fara och fiska. Antingen fiska från båten, meta,kasta, dra upp nät eller pimpla om vintrarna. Det mest spännande var när det var pimpeltävlingar där man vann ett och annat pris.
Plocka bär och sitta på en sten och dricka saft. För att sedan återvända hem och rensa. Det var ofta man tjänade sig en slant på det viset.

Vi har även en backe vi åkte till förr som ligger en liten bit utanför byn där vi jämt var och åkte pulka, jag och mina systrar. Ni kan ju föreställa er hur det var att för första gången åka till Vallsberget eller liknande när man var van en mindre backe, men lagomt stor, mitt ute i ingenstans där vi var ensamna.
Pappa brukade ofta sätta mig i en pulka som våran hund drog. Han visste att jag alltid skrattade tills jag ramlade av. Nu kan jag inte förstå vad som var roligt med det.
Men jag skulle verkligen vilja bringa denna glädje till mina barn i framtiden.

Det finns tusentals saker jag skulle kunna skriva om här. Om alla våra djur vi har haft som tog upp min och mina syskons tid. Tiderna då jag spenderade hela mina dagar i stallet. Då jag gick omkring i flätor och hästlukt när andra kanske tjuvrökte för första gången eller blev fast i något dataspel.
Sådant har jag alltid varit så långt efter med. När tekniken uppdaterades ordentligt satt man fortfarande och kämpade på med vårat gamla Sega. Som jag nu idag uppskattar mer än det nyaste.

Jag tror ni börjar förstå vart jag vill komma.
Varför jag alltid säger att jag blir flera år yngre när jag kommer hem till Rosvik. Det är inte bara för att jag slipper laga mat eller tänka på räkningar.
Det är för att jag just kan, som jag har beskrivit, vara helt mig själv. Den jag är lärd att vara.
Att åka till Konsum i overall eller pyjamasbyxor som också är en standard, för där vet alla vem man är och ingen skulle tycka det vore det minsta konstigt. Hur man än såg ut. Det hade snarare varit konstigt om man kom i högklackat och förlite kläder på sig. Och man kan parkera skotern utanför.
Till frukost är det en standard för mig att äta gröt med sylt, eller obo´y och havregryn, det låter inte som en höjdare. Men det är bland det godaste jag vet.
Det går, när jag vill, att bara ta metspöt och kila ner till vattnet och meta. Jag kan ta skotern ut på isen och borra ett hål i isen, sätta ner reven och känna lugnet.

Dessa saker har jag börjat uppskatta nu. Förr uppskattade jag när vi åkte på resturang två gånger om året. Nu kan jag i princip göra det varje dag. Förr uppskattade jag att klä mig extra fint för att åka in till staden och gå runt i affärer. Nu uppskattar jag mer att komma hem från stan och krypa in i mysiga kläder.

Att några få mil kan göra så stor skillnad. Men jag trivs med det, tro inget annat.
Det blir bara nya erfarenheter som blandas med de gamla. Det tycker jag är fint.

Igår var jag och mina systrar på middag i Rosvik. Kändes skönt att komma hem, om så bara för en kort stund. Mamma skickade med lite välbehövlig mat och saft innan vi for hem. Också försökte jag mysa så mycket jag kunde med kisse innan det var dags att återvända till staden igen.

Idag är det nästan minus trettio grader ute. Känns som att det blir att stanna inomhus hela dagen. Stanna inne i värmen liksom, nog för att jag fryser här inne också. Men det må då vara.
Önskar det kunde bli varmare ute så att förtjusningen med vintern och dess äventyr kan börja. Skoterkörning och sådant hade inte varit helt fel. Men snart så, hoppas jag.

Hur som helst så har jag precis ätit lunch eftersom frukosten blev klockan sju på morgonen. Jag lyckades bara sova en timme inatt innan jag vaknade och var pigg. Kändes inte okej. Men jag somnade några timmar till efter att jag fått i mig lite mat. Väldigt frustrerande att inte kunna sova ordentligt. Men förhoppningvis är jag lagomt trött ikväll.

Annars vet jag inte riktigt vad dagen har att erbjuda. Inte mer än kyla och fin musik.
Jag mår bra och är glad. Det är goda förutsättningar åtminstone.

Vad är vi rädda för egentligen. Vad är du rädd för.
Att allting ska sluta trasigt.
Men hur kan det sluta trasigt när det bästa som finns är att dela luften.

Det är små delar som skapar något stort. Vi kan bli något stort. Vi två.
Varje liten del som när; jag studerar dina händer.

Andas in doften från varje hårstrå.
Lägger huvudet på axeln och pratar om ingenting.
Fantiserar om framtiden och flyger iväg.
Samlar tårarna i halsgropen.
Stryker över den nakna ryggraden.
Gör kyla till värme.

Var inte rädd. Det är starka delar. Det går inte att att värme blir trasigt, det går inte att ta sönder fantasier. Det går bara att göra det verkligt. Om och om igen.

Det är blir sista youtube klippet för ikväll. Men känner att jag bara måste lägga upp detta. Helt förtjusande vackert att det gjorde mig varm i hela hjärtat. Som sagt, helt förtjusande.

Okej, jag lurades lite. Denna är finast alla dagar. Om och om igen.

Finaste just nu. Dock borde ni lyssna på Please come back med honom på spotify. Den är himla fin.

Mina tankar vilar hos dig idag, kära vän.