.

Tusentals pärlor fattigare.
Fem armband och ett halsband rikare.

Vaknade och sträckte ut hela kroppen. Kändes väldigt ovant att sova i en säng på nittio centimeter bara. Morgonradion är på nere i köket och jag läser lite ur Marilyn Mansons självbiografi, samtidigt hör jag hur min mor kokar kaffe och hur valpen tassar runt i cirklar.

Stiger upp och sveper in mig i en filt och smyger ner där doften av kaffe fyller hela köket. Min mor har plockat fram bullar och ställt fram två koppar.

- Vi äter en stadig frukost sen, säger hon.

Vi lyssnar på radion och löser korsord samtidigt som valpen kommer springande fram och tillbaka med olika leksaker. Vi gnuggar sömnen ur ögonen och pratar om dagens nyheter.

Sen busar jag mest med den lille.

Inatt drömde jag tusen olika drömmar. Konstiga och frustrerande drömmar.
Vi försökte febrilt tyda dem när jag berättade i detalj hur de utspelat sig.
Men fann ingenting egentligen.

Jag är nog bara en sån som drömmer. Om allt och inget.
Men det känns så overkligt att vakna upp från en verklighet till en annan.

Nu ska jag sätta mig ner med mina pärlor och göra armband.
Ett simpelt men ack så fint tidsfördriv helt enkelt.

Trängdes bland folk för att handla mat med föräldrar och systrar idag. Blev mängder av godis och en BJ`s rikare. Samt en tandborste. Tack för det finaste pappa som har ett hjärta av guld.

Införskaffade mig även pärlor för att sysselsätta mig med att göra egna armband imorgon. 
Och en bok där man ska skriva tankar och noteringar om kärlek. Öppnade den och stängde den igen. Sidorna får stå blanka ett tag.

Jag tänkte att;
I den ska jag skriva allt och sedan ge bort den som världens personligaste kärleksbevis.

Köpte även en penna som jag tänkte skriva med tills bläcket tar slut. Jag vill bara börja men vet inte hur.
Än en gång står det stilla och är så tyst så tyst.

Den får vänta och samla damm som allt annat.



Anlände till byn efter trängseln och kyla.
Under bilfärden så lyssnade jag på; Det kanske kommer en förändring

Och jag tänkte att det kanske kommer.
Kanske.

Skrev ner på ett gammalt kvitto;

"I trängsel är man inte ensam men osynlig"

Jag vet egentligen inte vad som är värst.



"Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält

Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann"

Pratade med mina tre hjärtan ikväll och de får mig alltid att vilja mer.
Att dra täcket över huvudet och sova bort några dagar är väl rätt ok.
De förstår mig. De låter mig vara som jag är.
Friheten det ger mig suddar ut allt dåligt en stund.

Vad skulle jag göra utan mina tre hjärtan. De som låter mig vara som jag är.
Som aldrig lämnar mig ensam med tystnaden.

Som vill ta med mig till nya plaser. Upptäcka saker med mig.
Vi kommer att göra det. Jag svär och jag lovar.

Det finns inte mycket här nu.

Så; Låt oss bli dom som försvann




Hon som gav mig det blonda håret brukar stryka mig över kinden och skaka på huvudet.
Jag har alltid undrat vad det betyder.
Precis som jag undrar vad hon tänker på när hon pussar mig på pannan när hon tror att jag sover.
Axlarna är så tunga när hon går iväg.

Jag vill bara ropa efter att jag kan bära hela bördan. Att hon inte förtjänar allt som varit.
Att jag kan ta på mig hela livstiden.

Ibland brukar jag undra hur han som gav mig mina öron kan vara så stark.
Även om orken inte alltid finns där så visar han det aldrig. En börda så tung men som inte får visas.
Jag vill ta över smärtan och hostan. Han förtjänar den inte.

Och jag vill bara säga att;

Han inte alltid behöver ha ett hjärta av guld.

Att vara lite mer ömtålig är ok.

Men jag vet att han bara skulle dra handen genom sitt tjocka hår och skaka på huvudet.

Jag vet det. Men det är också ok. För han förstår nog ändå men inte riktigt vill.

Vi är nog alla rädda för vad vi kan förlora just nu.




Själv är jag mest tom och blank.

Väntar fortfarande på att det ska sluta stå stilla.
Brottas fortfarande med tanken att jag kanske måste inviga tomheten igen.

Väntar fortfarande på en signal,
på någonting som säger att; än är det inte över Emelie.

Behöver äventyr.
Låt oss bli dom som försvann.

Det är ok.

Minusgrader och huvudvärk har denna dag utspelat sig på.
Brist på uppmuntrande händelser och brist på färgexplosioner, har kommit på mig själv att segla bort till en annan värld titt som tätt. En plats där det är varmare och vackrare. Platsen har dock inget namn och ingen identitet, den bara är där framför mig, ganska nära men ändå för långt borta för att mina fingrar ska nå den.

Kommer jag att ta mig dit och kommer jag att andas lättare då.



Efter middagen så blev det en storm av texter i mitt huvud som bara ville skölja över mig.
Med bultande hjärta långt från där det brukar vara så letade jag efter min bok som är full av alla mina tankar.
När jag öppnade den så ramlade ett lila papper ut med massor av hjärtan på.

Jag sjönk ner på golvet, läste och log.

På det lilla pappret fanns precis de orden jag behövde för den stunden.
På gymnasiet så hade jag ett drama som tillval och där hade vi den finaste läraren. Sista lektionen så fick vi alla i uppgift att skriva bra saker om varandra. Så när jag satt där på golvet så läste jag ord om mig som andra skrivit.

Men det var två speciella handstilar som satte mitt hjärta på plats igen.
Några rader från min lärare och några rader från en person som inte längre finns här idag.
Innerliga och starka ord. Bara till mig.



"Begåvad och godhjärtad. Du har en utstrålning som bländar och en inre vilja som gör dig stark.
Med din styrka och med ditt varma hjärta kommer du att bli den du alltid har velat att bli.
Värme och glädje har du gett oss. Fortsätt med det och du kommer en dag att uppnå dina drömmar."

"Blygsam och charmig. Jag är glad att jag fick vara din spegel och du min.
Vi kom varandra rätt nära redan första dagen och du gör mig alltid glad, alltid.
(Vi borde lyssna på Cash någon dag och prata om livet!)"

Det är obehagligt hur någon kan läsa av en person på bara några timmar i några veckor.
Men det glädjer mig att ha dessa orden när jag inte själv känner det.

Och det blev ingen Cash,
men vi fick åtminstone spegla oss i varandra.



19.06
Vi tar oss ingenstans just nu. River sönder varje biljett.


Jag bakade lite undertiden min syster låg i badkaret. Ville göra något fint och jag har väl inte blivit vän med tanken än att hon snart bor tusen mil ifrån mig. Det går bara inte just nu.
Sen såg vi när Sverige tog ett guld och nerverna gav mig ett astmaanfall. Även om det var ett lindrigt sådant.
Jag kunde inte få in luften och lungorna tog inte emot den. Men det gick bra.

- Berättade jag att det står stilla?

Jag har tänkt på sena sommarkvällar. Vin på bryggor med röster som ekar över vattnet. Jag har tänkt på att sova bort dag för dag eller leva livet fullt ut. Plocka blommor på gröna ängar och gå barfota på varm asfalt.

Jag har tänkt på;

Inkomster och utgifter

Äktenskap och barn

Om att våga eller inte våga.

Jag har nog spekulerat om framtiden.

Jag har lyssnat på Jackson 5.

När jag låg med huvudet på kudden och tittade upp i taket så tänkte jag att;

- Jag vet inte om du vill ha mina andetag längre.

Sen grät jag lite. Bara sådär ifall att. Fingrade lite på tomheten. Det kanske inte blir mer än såhär, det kanske blir mindre. Men jag vill så mycket mer, och än en gång bankar viljan att få komma ut. Jag kan inte ljuga och säga att det var såhär jag hade tänkt mig. Det gör lite ont att känna att jag fortfarande står utan svar men försöker nagla mig fast och spika upp varje ord. Du smyger mest förbi.

Jag vet inte ens om det är medvetet eller omedvetet. Ett litet ord, en liten gest, något litet som vägleder mig rätt. Det enda jag önskar just nu. Ett enda rätt. Även om det skulle fylla mig med tomhet och inte det jag vill.

Det kvittar. Det står så stilla nu.

00.13

- Jag kanske klarar det trots allt. Illusioner och dagdrömmar räknas inte.

Ensamhet är skrämmande. Fysiskt behöver vi inte vara ensamna, men psykiskt är vi egentligen alla det. Ingen delar samma känslor, samma insida. På den punkten står vi själva.

Det skrämmer mig ibland. För det går aldrig att få någon att riktigt förstå, att känna samma sak.

Man kan försöka men man har bara sig själv. Kanske därför man frenetiskt försöker att täppa igen. Mörda lite. Bara för att slippa.

Men man har ändå bara sig själv tillslut. - DEAL WITH IT! skriker jag till mig själv.

Jag ska och jag lär.