.

Trots alla motgångar så fortsätter jorden att snurra som att ingenting har hänt,
och trots att livet förändras och trots att det faller inombords så står världen kvar.
Ingen ser vad som sker bakom stängda dörrar och
ingen ser sanningen bakom påhittat skådespeleri.

Ibland känns det mer som att hösten bosätter sig i håret och i kläderna
fast det egentligen är våren som ska värma upp själen med varma strålar.
Ibland blåser det upp känslostormar som bringar kaos och harmoni.

Alltför ofta försöker man reda ut ovälkomna situationer som ger hammarslag i bröstet och
snö i hjärtat.
När man egentligen vill ha havet speglandes i ögonen och sand som,
letar sig in mellan tårna.

Vissa dagar består mest av melankolisk musik och diffusa drömmar,
små vaga tankar och flykt någon annanstans med en ryggtavla som
jag inte inte riktigt kan får grepp om.

En ohörbar viskning om att Bara smärta kan döva smärta,
och jag vet att gamla rutiner inte är gjorda för att grävas upp igen. Jag vet det så väl.
Istället vrider jag mig i trasslig lakan och väntar på att sommarsolen ska få ge färg åt min hud.

Det finns så många inkompitenta människor att jag bara vill lägga mig ner och avlida.

Det var nog allt.

Anledningen till att jag är vaken nu när klockan visar fem på morgonen är för att jag kom hem från jobbet för tjugo minuter sedan. De ringde tidigare idag från Max och frågade om jag ville ställa upp och jobba natt, och givetvis. Har inte jobbat där på nästan två månader och det kändes strålande att kliva in i köket och bli bemött av ord som lät såhär;

- Du anar inte hur mycket du saknas här

och,

- Emelie, du har gjort min dag till en fantastisk dag nu.

Tusen kramar och jag bara log.

Nu är jag uppe i varv och vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att lyckas somna,
när jag klev genom ytterdörren så sjönk glädjen till en helt annan nivå.
Kanske för mötet med tystnaden och ensamheten. En liten klump i magen som jag försöker tysta.
Jag vet inte, jag har tusentals tankar jag bara vill skriva ner.
Jag är inte gjord för att vara ensam bara. Det är nog så.

We can make a raft from all the dead trees and:

SET SAIL FOR BETTER TIMES.

I lördags var vi och såg Olle Nyman. Det var magiskt.


Idag har det mest varit mysigt. Sofie har hälsat på och det satte igång skrattanfall och kräkattacker. Mys,som sagt.

Jag siktar på en helfestlig och fin helg. Puss!

Jag orkar inte en sekund till ATT VARA IFRÅN DINA ANDETAG.

Jag får väldigt fina komplimanger över mina tatueringar, och ibland får jag frågan som lyder; Om de står för något?
Måste bara få säga tack och att jag är väldigt nöjd över att de sitter på min kropp, men all ära till min tatuerare först och främst.

Men åter till frågan, min första tatuering gjordes när jag var sexton år. Den var inte alls speciellt genomtänkt och han som tatuerade mig hade precis börjat. Jag fick ligga på ett hårt köksbord och bita mig i tungan.
Det kanske låter fruktansvärt dumt och oansvarigt. Men ärligt så ångrar jag mig inte en sekund.
Tecknet är lite misshandlat och inte helt perfekt. Och det var ungefär så jag kände mig när jag gjorde det.
Men jag bestämde mig för att göra kinatecknet eftersom det står för Tro och jag behövde något som kunde vägleda mig. Tron på ett bättre liv har hållt mig på fötter i tusentals svåra och mörka situationer och ingenting passade bättre då än den. Misshandlad på ytan men med en stark betydelse. Precis som jag.

Min andra tatuering står för musik och enbart musik.
Jag säger väl som så många andra att det är livet, musik alltså. Ledsen som glad så finns den där.
Eller att det är livet kanske är en liten överdrift, men den har fruktansvärt stor inverkan på livet. Åtminstone för mig.
Under smärtsamma perioder så finns det låtar som beskriver och reser ostadiga ben och under fina tider så finns det låtar som är precis rätt och gör allting ännu finare. Och där mellan svårt och lätt så bara finns det.
Det är en kärlek som kommer vara förevigt. Något som aldrig kommer säga att det är slut, är borta.
Finns tusentals saker jag skulle kunna förklara, berätta och ge som exempel. Men jag tror de flesta förstår dess betydelse ändå.
Sen att jag gjorde den samtidigt som min bästa vän gör det ännu finare.

Och slutligen, min tredje tatuering består av körsbärsblommor. I kina står den för feminin skönhet och kärlek, samt att man inte ska ta livet förgivet.
Dessa blommor är de som blommar kortast men är, åtminstone för mig, de absolut vackraste blommorna som finns. Jag byggde in mitt tecken med dessa för att slå ihop två stoltheter.
Jag vill bära något som har betydelse för mig, som jag kan titta på varje dag känns mig stolt. Även om ingen annan kan förstå detta så gör det mig gott.
På något konstigt sätt så känns som det en slags frihet att kunna spegla det jag alltid haft djupt inom mig till det yttre. Att de tre faktorerna som fått mig att sträva framåt kan påminna mig varje dag vad det är som får mig att ha kvar båda fötterna på jorden.

Tre ovärderliga betydelser,
nära mig, på mig. Bara för mig.

Första


Andra


Tredje

På ett discotek klamrade vi oss fast i varandra i hörnet av dansgolvet. Det var bara vi två för stunden trots att det var hundratals människor där. Det märktes inte när våra läppar möttes för första gången. Men låten som spelades just då har ältat sig fast i mitt minne trots att den inte passade för den stunden. Men när jag hör den minns jag så det spelar egentligen ingen roll att den inte passade.


Snön föll och vi möttes från varsitt håll och vi snurrade runt på vägen medans våra avtryck blev fler och fler. Det kändes som att vi dansade under gatlyktans sken.
Kanske ljög jag lite när jag sa att kylan spred sig, bara för att du skulle hålla om lite extra.
Jag var egentligen redan varm av närhet.


Natten vi var berusade. Du kom in genom dörren och glädjen slutade i blåmärken.
Men vad gör egentligen lite blåmärken när hjärtat plötsligt börjar bulta hårdare, den natten slutade med att jag sprang efter dig och du tog min hand. Och jag bara följde med dig.


Med frusna fingrar har vi studerat båtar och pratat om livets meningar. Med solsken i ryggen har jag varit den stoltaste människan för en stund, det är jag egentligen varje gång du tar över en scen. Det vet du nog bara inte om.
Inte heller att jag log och tittade ut genom fönstret när du tog min hand i din när vi satt som två unga och nya i baksätet.


Den berusade känslan får fortfarande mitt hjärta att bulta hårdare.
I hörnet på dansgolvet står vi fortfarande som två i mängden men egentligen ensamna för stunden. Avtrycken i snön blir fler när du bjuder upp till dans utan att göra någonting alls.
När du tar min hand i din är jag inte frusen längre. Ber du mig följa med dig så följer jag.
Mina fingrar ska stryka efter ryggraden tills tystnaden kommer ikapp oss båda.

Det är egentligen så det alltid ha varit. Dans och hårda hjärtslag.

I takt med detta;
Vippig klänning och fina skor


Ibland dagdrömmer jag om vippiga klänningar och dans.
Hur han med de fina skorna kommer fram om tar min hand och leder upp mig på dansbanan, han håller armen runt min midja som om jag vore lika skör som glas. Min klänning sveper med i vinden i takt med hans fötter.
Vi dansar och vi snurrar. Kvällen får aldrig ta slut och han får aldrig släppa taget om min midja.
Jag som är skör och han med de fina skorna.

Hjälp mig lite nu,

Blond
Ljusbrunt
Mörkbrunt
Rött

Eller något annat häftigt?

När jag resade datorn så fann jag en novell jag skrev under gymnasietiden.
Tro det eller ej, men den gav mig ett MVG.

Föreställ dig att inte ha någon att dela dina tankar och känslor med, ingen att överhuvudtaget prata med. Att sitta dag efter dag och tänka igenom vad som är fel på dig eftersom ingen vill vara i din närhet, att vara ingen, att vara osynlig.

En sådan person är jag, en person som existerar men inte finns.

Regnet och vinden piskade mot vindrutan, jag såg hur människorna sprang utanför för att söka skydd. Han och hon, hand i hand, de hade varandra i vått och torrt. Själv hade jag ingen att söka skydd med.

 

Pennan rullade ner från mitt skrivbord med jag orkade inte ens tänka tanken på att ta upp den, den får ligga där och samla damm.

 

Utanför min låsta dörr hörde jag hur mamma och pappa bråkade om någonting obetydligt som vanligt. Det har börjat bli allt oftare nu, hoppas det löser sig framåt kvällen. Ibland går det så långt att pappa brukar ta väskan och gå ut genom dörren och kommer inte tillbaka förens efter två till tre dagar. Men innan han går ut genom dörren så brukar han komma in och säga att jag inte ska oroa mig. Men det gör jag ändå, rädd att förlora ännu en källa till min existens.

 

Ibland önskar jag att jag hade ett syskon, någon som jag kunde prata med, yngre eller äldre hade inte spelat någon roll, bara någon som jag kunde krypa tätt intill.

 

Att skaffa husdjur fungerade inte heller, eftersom mina föräldrar är förpestade med allergi.

 

Jag fick en kattunge på julafton när jag var tolv år, men den glädjen varade bara i tre veckor och under dessa tre veckor sov den alltid i sängen med mig om nätterna, bredvid huvudkudden så att jag kunde känna varje andetag den tog och jag längtade efter att få vakna upp och spendera ännu en dag med min nya vän. Men den lyckan försvann lika snabbt som den kom.

 

Tänk om jag hade haft en vän, en enda vän som jag kunde leka med i regnet eller bara någon att ringa till och berätta vad som händer om dagarna, dela skratt, dela gråt.

 

Jag hade en vän för två år sedan, men hon flyttade hundra mil ifrån mig, nu har hon nya kompisar och jag är ett förflutet.

 

I skolan sitter jag längst fram för att försöka få någon sorts kontakt med lärarna eftersom ingen av mina klasskamrater ser mig. Men det ger mig bara ännu en dålig sida, eftersom jag blir uppmärksammad av läraren och ofta kan alla svaren som läraren ställer, så blir jag
automatiskt klassad som lärarnas favorit och försöker vara bättre än alla andra. Om de bara kunde förstå att jag inte har något annat val.

På rasterna gömmer jag mig i något av hörnen på skolgården. Oftast brukar jag försöka stänga in mig på toaletten och räkna ner minuterna tills lektionen ska börja för att sedan inta min plats längst fram igen.

 

Den vanliga rutinen vid lunch är att jag ställer mig längst bak i kön för att slippa alla spydiga kommentarer att jag tränger mig och de hatfulla knuffarna för att få undan mig. Det är bara vid lunch som jag är som minst osynlig.

 

Dag efter dag är densamma och jag blir bara mer och mer olycklig. Varje dag efter skolan stänger jag in mig på mitt rum och lyssnar på Bob Dylans fantastiska stämma, eller så skapar jag egen musik. Jag har plinkat och plinkat på gitarren och vid detta laget kan jag spela det mesta, men det är ingen som hör, ingen som vet.

Det är nog det bästa jag vet att göra när jag är olycklig, lämna verkligenheten till musikens värld.

En kväll när jag gick och la mig så var det sista jag hörde hur Dylan sjöng till mig,

If you’re looking for assistance babe,

Or if you just want some company

Or if you just want a friend you can talk to,

Honey, come and see about me.

Baby, please stop crying, stop crying, stop crying

Och jag tänkte att nästa dag kommer bli mycket bättre.

 

När väckarklockan ringde morgonen därpå så var jag piggare än vanligt och nästan hoppade upp ur sängen, jag hade en konstig pirrande känsla i kroppen när jag klädde på mig, det kändes som att det var nånting som skulle hända idag. Jag var förväntansfull utan att veta riktigt varför. Mamma och pappa satt och åt frukost tillsammans så de var sams för en gång skull. Jag satte mig ned och slängde i mig två mackor innan jag knöt på mig skorna och sprang iväg till skolan. Jag kände inte alls den gruvande känslan att genomlida en dag som osynlig. Jag var tio minuter tidig och ingen hade hunnit komma än, så jag satte mig ned i trappuppgången och väntade och väntade.

 

Känslan jag hade haft hela morgonen började rinna av mig och jag kände hur ensamheten började krypa upp igen. Jag tänkte att varför skulle den här dagen vara annorlunda.

 

Men då började jag tänka på vad Dylan hade sjungit till mig innan jag somnade och jag upprepade texten om och om igen.

 

När jag nästan hade gett upp hoppet och trodde att mina känslor hade lurat mig så hörde jag plötsligt ett -Hej!, och jag kollade förvånat upp och tänkte att nu är det någon som driver med mig. Men där stod hon, med blond vågigt hår som räckte nästan ner till midjan, fräknar i hela ansiktet och de vänligaste blåa ögon jag någonsin skådat, jag började kolla runt om det var någon annan hon hade hälsat på, men det var bara jag och hon där. Hon pratade med mig, värmen steg från topp till tå. Vem var hon, och vad gjorde hon här? Sen slog det mig, förra veckan berättade våran lärare att en ny flicka skulle börja i våran klass, och där stod hon.

 

Våran lärare kom och låste upp klassrummet, hon presenterade den nya flickan och alla kollade på henne med blickar av förundran, hon såg ut som en ängel skänkt från ovan.

 

När hon skulle gå och sätta sig så gick hon direkt mot mig. – Får jag sitta bredvid dig? Frågade hon och samtidigt log hon så jag blev varm i hela kroppen. Jag behövde bara le tillbaka för att hon skulle förstå att jag mer än gärna ville att hon skulle sätta sig bredvid mig, och det gjorde hon.

 

Hon frågade vad mitt namn var, och sedan började hon berätta vem hon var och om jag kunde visa henne resten av skolan under rasten, hennes ögon tindrade hela tiden i takt med hur mitt hjärta slog varje gång hon nämnde mitt namn.

 

Jag fanns, jag var inte osynlig längre, en ängel hade hört mina böner.

Förresten, på lördag ska jag och kika på Olle Nyman med min fina vän Petter.