.

Jag är less att tänka på allt, jag är less på att oroa mig.
Det som gör mig mest ont är att aldrig få känna mig säker,
jag hatar hur allting blev, jag hatar att inte veta hur allting blir.

. Jag vill bara ha en varm kram som säger att allting kommer bli bra...

Nu har även en förkylning drabbat mig, jag har som mest bara gått och väntat på det eftersom de flesta i min omgivning har snorat och kraxat, men nu har den hittat till mig också. Så idag har jag feber och min hals är svullen och gör hemskt ont, huvudet känns som en gigantisk marshmallows så att det även gör ont så fort jag kröker ett hårstrå på huvudet.
Nåja, sjuk har jag blivit och det finns inte så mycket att göra åt den saken. Funderar dock på att kurera mig hemma hos mamma och pappa några dagar, eftersom jag har tagit på mig att jobba på torsdag och lördag.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska berätta för er, igår så jobbade jag fram tills halv sju, när jag kom hem lagade jag och Rut middag och sedan begav vi oss för att möta upp Tony för att gå på en promenad, den promenaden blev två timmar, men det var skönt och trevligt.
Idag har jag inte rört mig från sängen, jag har sett de mest värdelösa program på tvn samt en film två gånger om. Inte alls givande på något sätt, men vem säger egentligen att man ska vara så himla kreativ och flitit när kroppen skriker vila. Inte då jag åtminsone.

Och för tillfället väntar jag mest på att mamma ska höra av sig så jag vet ifall jag ska fara till Rosvik ikväll, det hade varit rätt skönt, ska försöka tigga till mig lite glass på samma gång, jag är ju ändå liten och sjuk..

Kanske blir mer uppdateringar sen, när rastlösheten tar över mig helt och hållet. Puss!

Åh, jag är fortfarande vaken och ska upp om fem timmar, men jag skulle inte kunna byta ut den senaste timmen mot någonting annat, jag känner mig varm i hela kroppen. Nu kan jag krypa ner i sängen och somna med ett léende på läpparna. Åh så himla fint.
Dessutom kommer Sofie hem imorgon, eller ja, idag om man ska vara precis. Känns tokigt att hon varit borta så länge, så det ska bli skönt att få hem henne igen. Jag vet, jag låter som en moder som vill ha hem sitt barn, men det känns lite så faktiskt, man är både glad och oroad när man har sina vänner i andra länder. Men givetvis saknar man dem så det gör ont också. Så morgondagen kommer bli helfin, det känner jag på mig.

Nåja, nu ska jag krypa under täcket så jag förhoppningsvis hinner somna innan Rut ramlar in genom dörren. Godnatt!

Kan väl börja med att berätta varför det inte blev någon uppdatering under gårdagen var för att jag inte alls kände mig kry, så jag sov näst intill hela dagen visserligen hakade Rut på mitt sovande också, så vi sov oss igenom dagen, och de fåtal ögonblick vi var vakna så åt vi glass, såg film och myste. Framåt natten så lyssnade vi på nostaligsk musik och levde oss tillbaka några år, år rostade mackor med hjärtan av marmelad på och smulade ner sängen.  Det var ungefär det hela dagen bestod av.

Idag har jag känt mig lite mer utvilad dock, så har varit en liten sväng på stan för att fördriva tiden, sedan gjorde jag något hastigt och lustig med mitt hår, kan väl bara säga att nu är jag mörkhårig igen, och jag gillar det faktiskt. Skulle bli rött dock, men det slutade med mörkbrunt med röda inslag. Får se hur länge jag trivs med detta, blond vill jag åtminstone inte bli igen på ett bra tag framöver.




Camen gör dock ingenting rättvist, men ja, en liten titt åminstone.


Nu ska jag ta och städa upp lite här, vi lyckades verkligen stöka ner ordentligt igår trots att vi mest låg stilla, förstår mig inte riktigt på det där. Nåja, Rut jobbar natt och kommer hem fem på morgonen, så lite nytta ska jag väl hinna göra i min ensamhet och tristess. Puss!

Varit en väldigt effektiv dag idag, varit med syster och sökt jobb idag samt kikat på två lägenheter. Så det återstår att se hur det blir med det, hoppas innerligt på det bästa.
Sen jag kom hem har jag varit väldigt hängig, så har legat och lyssnat på Olle Nyman hela kvällen (Take a breath har spelats flitigast, passande en dag som denna..), drömt mig bort och fina ord har gjort mitt hjärta varmt. Tack.
Väntar på att Rut ska komma hem snart, känns hemskt välbehövligt med lite sällskap en stund.
Imorgon har jag inga som helst planer på någonting, dagen får visa vägen helt enkelt.
Sådär, kortfattat och bra. Puss.


Inte alls fager bild, inte givande,men min första med cam. yey.

Igår anlände jag till Ruts lägenhet för att husera ett tag, jag har så himla fina vänner som erbjuder sig saker när jag behöver det som mest, jag kan inte bli mer tacksam. Tack! Har varit helfint att bo hos Bea när hon varit borta, men det känns skönt att hon har kommit hem igen efter så många dagar, nu inväntar jag bara att det ska bli den tjugoandra så Sofie också har kommit hem till mig från utlandet. Det ska minsann firas.
I alla fall så kom Tony förbi igår och höll mig och Rut sällskap, det blev mest skratt, gamla minnen och youtube klipp av allting, himla fint.
Idag började dagen med att försöka få upp Rut från sängen eftersom vi skulle kila på stan en sväng, efter mycket om och men och nästan två timmar senare så klev hon upp, men jag var redan klar så kilade ner på stan. Och ja, fyndade mig hela tre par skor, det har cirkulerat ett lyckorus inom mig hela dagen. Det blev även en jacka, underkläder och lite nödvändiga tjejgrejer. Puss på det, och minus till mindre pengar.
Dock mot kvällen så har lyckoruset tystat ner sig, jag har blivit tyst. Vet inte riktigt vad som händer, har tänkt lite för mycket på allt antar jag. Har packat ner min framtid i kartonger lite tidigare idag också, jag vill bara packa upp dom igen, men imorgon kommer syster in till stan och då ska vi besöka Rawi och höra om det finns någon bostad till oss två. Jag hoppas så innerligt så jag får packa upp alla dystra kartonger igen och börja om från ruta ett.
Nåja, inväntar att Rut ska komma hem från jobbet snart, det kanske piggar upp humöret lite och jag kanske inte är lika tyst.
Mer än så hade jag inte att berätta, puss.


Hittade mig en mindre förtjusande bild på mig och Mintas från 2004. Kan inte mer än le och minnas tillbaka till de fina tiderna. Jag saknar honom,det gör jag.

Varit två hektiska dagar på jobbet, eller idag var väl inte vidare hektisk utan den tog snarare mitt humör. Dock gårdagen var helfin, allting gick smidigt, snabbt och enkelt. Det är så otroligt roligt att jobba när det är fint humör från alla håll. Var hemskt nöjd när jag kom hem.
Sen försvann humöret totalt, men återupplivades igen efter några fina timmar.
Efter jobbet idag har jag inte gjort så himla mycket, varit och handlat en sväng och sedan lagt mig i soffan med fjärrkontrollen i en hand med filten över mig, bläddrat fram och tillbaka mellan kanalerna där de till min förtvivlan mest visat skräckisar, så har blundat med ena ögat medan jag bläddrat tills jag hamnade på diverse nyheter och en sorgsen dramafilm.

Annars har jag delat många fina ord med min kära vän Petter, jag är så himla glad att jag har honom bara. åh.
Tänkte dela med mig av några låtar av Ron Pope som är mina absoluta favoriter just nu, de tar mina ord ifrån mig, de berättar något jag inte vågar berätta själv. Jag lyckas alltid analysera texter och leva mig in i känslan.









Just denna låt tog varje ord från mig, varenda ett.

Tänkte skriva något vettigt, men tappade det någonstans på vägen. Hittar kanske tillbaka sen.

Nu sitter jag uppe på tok förlänge igen, klockan är fyra och jag är inte längre trött. Illa.
Hur som haver, har tagit det lugnt största delen av dagen vilket har varit väldigt skönt eftersom gårdagen så la min kropp av totalt, antar att den är lite smått less på hur jag tar hand om den. Så det spårade ur lite, men nu ska jag verkligen skärpa mig. Kände mig rätt liten där jag satt som en fjortonåring med sin första fylla med huvudet över toalettstolen. Det ska icke upprepas mer. Dock har jag inte kunnat låte bli att skratta åt det idag, så himla förnedrande egentligen. Nåja, det händer väl de flesta någon gång antar jag.
Annars tog min rastlöshet över så jag kilade till Rut en sväng och surrade, mest jobb förstås, men det känns lika skönt varje gång när man går därifrån, lite peppnings prat gör mycket.

Har suttit ännu en gång och läst igenom gamla inlägg som jag samlat på mig under Lunarstorm tiden, det är rätt intressant att läsa vad man gjorde för flera år sen, de första inläggen är från 2004. Herrejisses, tiden bara rinner iväg. Jag har inte kunnat låta bli att dra på munnen till vissa inlägg, andra saker som jag skrivit ville jag mest blunda för och klicka bort. Men det har även fått mig att inse så himla långt jag har kommit i livet, eller ja, hur mycket jag har utvecklats.
Tänkte kopiera in några saker jag skrivit, men kändes jobbigt att välja ut något bra.
Men det fick mig att tänka tillbaka till den tiden då jag hade flätor i håret, min största kärlek var hästen, jag var så otroligt ivrig varje dag för att fara till stallet och tillbringa hela dagarna där. Jag ritade hjärtan på varje yta jag kom åt med hästarnas namn i. Jag funderade ut varje kväll när jag skulle sova vad jag skulle göra i stallet dagen därpå. Det var fina tider, då man bara hade en sak att fokusera på.
Det var även mycket tonårsbekymmer och hur nervös jag var innan jag skulle börja gymnasiet, hur mycket jag skulle gå vilse i korridorena och hur det skulle kännas att börja i en helt ny klass då man inte kände en enda. Men se så bra det gick.
Nåja, ska inte göra er besväret att höra om mitt förflutna mer. Åter till nutiden...
Jag jobbar hela helgen, kommer kännas lite tungt, men pengar behöver jag så det är bara att bita ihop. Lönen ramlade förresten in på kontot inatt, kändes himla bra. Dock blir det att spara det mesta nu.
Usch, har inget vettigt och roligt att skriva om känner jag, så jag säger nog godnatt nu mitt i allt. Godnatt.

Äntligen har vi lite regn och lite åska, jag saknar inte det kvävande värmen just idag.
Var några dagar sen jag uppdaterade, och jag har hunnit göra lite allt möjligt. I lördags var jag i Umeå över dagen, agerade sällskap och höll mina tummar hårt stundvis samtidgt som pirrande stolthet spred sig genom hela kroppen. Det var en fin och mysig dag, verkligen.
På kvällen blev det lite vin, fint sällskap, sång och piruetter.
I söndags jobbade jag tills min kropp svek mig för dagen, så då fick jag gott fara hem och ta hand om mig själv lite. Igår städade jag lite, sen tillbringade jag kvällen med Sanna, det var en helfin kväll. Nodo, Södra, Sex and the city, te, tankar och funderingar kring livet, vi pratade oss till saknad, vi pratade oss till skratt. Nedstämd blev jag när hon for, hon flyttar om nio dagar till Uppsala. Jag är så himla glad för hennes skull, men sakna henne, det kommer jag att göra. Tur att vi redan har bokat in att jag ska hälsa på henne där. Dock ska vi hinna ses en gång till innan hon drar. Det känns skönt.

Idag har jag tagit  en promenad, sett film och hållt om och släppt ut något betydelsefullt genom dörren mot min vilja. Tittat på regnet och lyssnat på mullret. Jag hoppas jag får hålla om igen sen.
Nu ska jag ut i ösregnet och kila på coop för att inhandla lite mat för dagen, imorgon ska jag bege mig mot Rosvik och hälsa på mina kära föräldrar jag inte träffat på flera veckor. Det känns fint, att få bli ompysslad ett tag, jag har stått på egna ben så himla länge nu. Puss!

I brist på sömn och andra saker så kliar det i mina fingrar, egentligen vill jag skriva något helt annat, men jag tänkte ta och berätta lite om mig själv, från början till slut. Jag tänkte blotta mig lite, så ni som känner att detta kommer bli ointressant eller något annat kan sluta läsa redan nu. Detta tänkte jag bara dela med mig för min egen skull, och för att jag inte har något annat att dela med mig. Jag vill bara att folk ska ta mig för den jag är, mer än så är det inte. Varsågod.


Jag kom till världen en stormig vinternatt den 17 november 1990, min farmor brukar berätta hur snön plogade under bilen när hon körde till sjukhuset och sikten var inte den bästa, hon brukar säga att jag föddes som ett oväder.
Ibland brukar jag fundera på om det var meningen att jag skulle komma till världen från början, eftersom mitt hjärta valde att sluta slå, jag gjorde alla oroliga, de gjorde kejsarsnitt så de kunde hålla mig vid liv.
Men ut till världen kom jag, och vid liv.
Enligt mamma så var jag en glad unge, som sov när jag skulle och gjorde inte så mycket oväsen av mig. Jag föredrog sitta i timmar med pappa och bygga lego istället för att leka med dockor, de klippte jag istället av håret på. Kanske var det för att min syster tvingade mig att vara Ken istället för Barbie eller för att intresset för barbies aldrig föll mig in.
Det värsta jag visste var att ha på mig overall eller att ha ludd i sockarna.

Men fantasi, det hade jag gått om. När jag var sex år och började på fritids så träffade jag min första bästa vän, vi levde oss in i en fantasi värld med en låtsas kompis som vi räddade från olika hemskheter. Men den världen och min värld dog när hon flyttade till ett annat land.
Hur jag hanterade hela grejen vet jag inte riktigt, jag var en blyg tjej som hade svårt att visa framfötterna. I tidig ålder började jag förstå hur elaka tjejer kunde vara,så jag föredrog pojkar, de var mer som jag. Rak på sak utan ego eller trams. Så jag fick mer och mer vänner av det andra könet och jag trivdes.
Sen träffade jag en vän som visade sig vara som jag, allting var så enkelt och vi höll ihop i tolv år, att skiljas från henne och våra minnen är nog den värsta hjärtekrossare jag varit med om. Att så många år kunde ta slut.

Om jag tänker tillbaka till högstadiet ser jag mest suddiga bilder, det var där jag började må som värst. Tonåren var ingen lek, inte alls. När man var mindre var ett skrapsår det värsta som kunde hända, och trivdes man inte så packade man sina närmaste ägodelar och satte sig på en sten längst ner på kvarteret i några minuter, då hade man flyttat hemifrån tills saknaden växte sig så stor att man gick hem igen.
Det var annat när man blev äldre, dock antar jag att vissa upplevelser var värre än vad man egentligen ska få erfarenhet av i den åldern. Det var där skönhetsidealen, misslyckade relationer, dödsfall, falskhet, rädsla och smutsen kom.
Högstadiet har ärrat mig för livet, men jag kan inte göra annat än att leva med det, även om vissa dagar känns tyngre än andra. Det är liksom bara acceptera det som har hänt och det går inte att göra någonting åt det. Det tog mig själv flera år att säga det, men jag säger det, öppet och helhjärtat.

När jag började gymnasiet var jag kluven men förväntansfull, jag fick många fina vänner och jag trivdes. Jag vill inte gå så nära inpå den tiden eftersom den ligger så nära, men jag lärde mig att inte ta livet för givet, ta hand om det man har och att sluta skylla på mig själv, hur svårt det än var att sluta. Det var en ängel, som jag kallar den personen som såg mig, såg lidandet i mina ögon och min tvinande kropp. Som hjälpte mig att öppna mig, att inse, att ta flera steg framåt.
En person som gjorde allt för mig, jag glömmer aldrig ögonblicket när vi skildes åt och hon sa att jag var den starkaste människa hon träffat, en fighter som jag skulle komma långt.
Det var i det ögonblicket jag gav mig tusan på att jag skulle klara skolan, jag skulle nå mitt mål, jag skulle ta studenten, inte för min egen skull utan för mina föräldrars. De skulle få se mig i vit klädsel, lycklig och stark med mina klasskamrater på sidan om. Jag klarade det, jag gjorde det verkligen. Det är en dag jag grät och skrattade om vartannat.

Idag har jag ett arbete och båda fötterna på jorden, ibland är jag hel och ibland är jag trasig. Men det är såna dagar jag räknar med, det är såna dagar som påminner mig på ont och gott. I det stora hela gör det mig bara stoltare.
Jag mår bra, för jag kan omöjligt säga att jag kan må sämre än vad jag gjorde för några år sedan, därför känns varje dag som en klackspark.
Därför tänkte jag avsluta med att säga att efter 18 år har jag en ryggsäck full med bra och dåliga erfarenheter, jag utnyttjar dem varje dag för att ta mig framåt. Jag kan fortfarande vara den där blyga tjejen med svårt att visa framfötterna, och dåliga dagar, det har alla. Men jag håller glädjen och glimten i ögat vid liv såsom doktorerna höll mitt hjärta.
Ett stilla och fruset hjärta har utvecklats till ett varmt och pulserande. Jag bryr mig verkligen om de i min omgivning och tar inte en dag förgivet. Dock har jag fortfarande lätt för att oroa mig för saker, men det hoppas jag att man är förstående för, det visar bara att jag bryr mig, innerligt, och det är något som jag inte kan sluta med.

Med detta tänkte jag ta och avsluta för denna gång, texten gjorde egentligen ingenting rättvist. Det är svårt att formulera känslor med ord. Ha överseende. Puss.

 

Har kommit hem från ännu en fin kväll, började med Nodo med Rut sen vidare till södra hamn där det blev vin och vindruvor med mer sällskap och nostalgisk musik. Sedan efter lite om och men blev det Kalles, det var lite men fint folk.
Just nu borstar jag tänderna och väljer en film som jag ska titta på, kan inte riktigt sova än eftersom det snurrar lite i huvudet, sådär obehagligt, så det måste gå över innan jag somnar. Så jag inväntar lite sällskap.
Imorgon blir det stan med kära syster och leta lägenhet, skickade en intresseanmälan på en idag, så hoppas man får svar snart. Jag vill bara vara säker med tak över huvudet.
Nåja, det har varit en fin kväll ändå, mer behöver inte sägas. Puss!

Många dagar har passerat, det har varit fina dagar med picknick på bryggor och grönt gräs, doppat tårna i vattnet samtidigt som minnen har seglat förbi. Det har spelats kort där jag förlorade stort, det har varit vin och skratt. Sena mysigt kvällar, soliga fina dagar. Det är något varmt som sprider sig inom mig, jag vill aldrig att detta ska ta slut, aldrig någonsin.
Idag har jag dessutom varit till syster och hämtat ett paket som innehöll fina saker som gjorde mig glad, och ny. Jag vet inte riktigt om jag tröstar mig själv, eller belönar mig. Det sista tror jag, för dessa fina dagar ger mig tröst hela tiden.
Och jag hoppas att jag någon dag får ge lika mycket tillbaka.

Nåja, nu ska jag skutta i duschen och sen ska jag krama om kisse extra hårt, bara för att. Puss!

Augusti månad har börjat och ärligt så har jag längtat lite efter mörka kvällar och att kunna klä på sig lite extra, just nu städar och dansar jag runt i tjocksockar, bara för att.
Har egentligen ingenting att skriva, sitter och kollar runt på tatueringar för att få lite fantasi, trots att det är tre månader kvar..

Nu ska jag fortsätta dansa runt i min sockar, puss!

Det känns magiskt, naturligt och fint. Godnatt!