.

Jag blir så glad i magen när jag tittar på denna. Saknar min fina klass, fina studenten.
(Amanda filmade hela studentveckan)
Men detta är bara trailern, väntar ivrigt på att hela filmen ska bli färdig. Puss!

Söndagen fick en väldigt fin start och ett väldigt fint avslut. Även om saknad sakta kryper omkring inom mig så har den sällskap av tusentals fina känslor på samma gång. Jag har nog inte riktigt insett än hur jag kan känna mig såhär,det var evigheter sen men ändå så nära. Jag är glad och tacksam, känner mig uppskattad och fin. Mitt liv har blivit någonting fint, tack vare en del som jag aldrig mer vill förlora igen. Någonsin.

Jag har fått världens finaste överraskning, det finaste jag fått. Tack.


Just nu ligger jag och ser på The Notebook som är en av mina absoluta favorit filmer.
De finner varandra, de tappar varandra, de finner varandra igen.
Imorgon ska jag umgås med Bea och Sofie, mina två hjärtan. Det kommer bli mysigt.
Nu ska jag återgå till filmen. Puss!

Glömde att berätta att tatueringen blev bättre än väntat. Jag är förmodligen världens nöjdaste tjej. Det blev att boka en tid igen, så den 4 mars ligger man under nålen igen. Jag längtar.
Nu ska jag ta och laga lite mat samtidigt som jag sakta men säkert lyssnar på lite julmusik, känns som att det är dags nu. Imorgon blir det förmodligen att ta tag i julstöket här hemma och få det lite fint. Sen ska jag försöka vila lite eftersom det tydligen blev att jag ska jobba natt inatt. Puss.

Dessa är nog mina farvoriter under jultider.

Ibland tycker jag det är fint att åka buss lite längre sträckor. Som i tisdags när jag åkte till Petter tidigt på morgonen.
Trots att The beatles sjöng ticket to ride och jag läste Johnny Cash självbiografi så kunde jag inte låta bli att ta stänga av musiken ibland, slå igen boken för en stund. Bara för att reflektera och spekulera en stund.
Till en början åkte jag helt själv i bussen och det gick inte att undvika hur busschaförren gnuggade sömnen ur ögonen, kanske hade han haft en jobbig natt, kanske hade han försovit sig lite. Eller så var han inte helt vaken helt enkelt. Det var nog säkrast att ta på sig säkerhetsbältet även om han fokuserade på vägen.
Efter en stund steg det på en äldre herre som doftade tobak. Det fyllde hela bussen precis som den finska brytningen som gjorde orden väldigt oförståeliga. Jag försökte innerligt urskilja vad han sa medans busschaffören nickade förståeligt på huvudet och verkade förstå varje ord. Han kanske var van, för den gamla pratade under hela färden.
När bussen stannade igen så steg det på två gamla damer, och det märktes direkt att uttrycket "gammal vänskap rostar aldrig" har en mening. Efter att lyssnat en stund så märktes det att de haft varandra under livets gång. De pratade om gamla minnen från sin ungdom och fnittrade sådär hysteriskt som om de vore fjorton år igen. Det var nästan som om jag också ville fnittra. Men sedan började de prata om den senaste syjuntan och att den ena damens läkare var sjukskriven, vilket hon tyckte var väldigt tråkigt. Då kom åldern ikapp igen.
Och han med den finska brytningen slängde in några passande ord ibland. Jag tror han försökte charma en av damerna och det slog mig att han är nog väldigt ensam.
Mitt ute i ingenstans stannade bussen vid två olika hus, på två olika platser. Och jag antar att det var två skolbarn som klev på.
Den ena kollade med en ledsam blick mot huset han stått utanför innan bussen kom. Jag antog att det var där han bodde eftersom det inte var något annat hus i sikte. Jag tänkte att han kanske hade haft en jobbig morgon. Han slöt sina ögon och det tog inte länge innan drömmarna började leka bakom ögonlocken. Kanske var han bara trött. Den sista som steg på mitt ute i ingenstans var en pojke som verkade vara kring femton år. Han bar hatt och hade ett gitarrfodral på ryggen. Jag kunde direkt höra att det var Hendrix som spelades på högsta volym i pojkens hörlurar. Han satt och trummade på sina ben till musiken hela vägen medan han tittade ut genom fönstret. Han verkade vara full av drömmar, som att inget kunde hindra honom.
Vi var sju personer i bussen, en buss som var full av olika liv.

Egentligen skulle jag ha sovit för längesen, men det är så himla svårt.
Ikväll beror det nog inte på att jag känner mig trasig eller splittrad. Jag känner mig nog rätt okej.
Jag tror det beror på att jag är så förväntansfull inför imorgon (läs: idag), då är det dags för tatuering nummer två. Men mest är jag glad och längtar efter att träffa och spendera den bästa tiden med Petter. Vi ses inte ofta, men varje gång vi gör det så är det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Förutom att vi har massor att ta igen. Det är nog bland det bästa jag vet. Ja, det är det nog.

Så nu vet ni det. Hela tisdagen kommer spenderas i en tatueringsstudio och jag kommer vara glad. Återstår att se när jag återvänder till staden. Och där hoppas jag att världen vill mig väl. Puss.

Samtidigt som regnet slår i fönstret med hårda slag så studerar jag min hud. När jag blundar ser jag blåmärken överallt, men när jag tittar är de osynliga. Jag blundar igen och stryker fingrarna över min ömma hud. Händelser går på repeat i min hjärna och precis när huvudet är påväg att explodera så öppnar jag ögonen och det är osynligt igen.
Om jag studerar riktigt noga finns där märken som säger att min kropp är övertagen, och jag bråkar med tanken att jag inte hör hemma här, i mig själv.

Det finns stunder då jag knyter handen så den blir vit, trycker in naglarna i armen av oro, att någon ska se det jag ser när jag blundar. Men samtidigt vill jag att alla ska se att världen inte är så jävla perfekt som den vill se ut att vara.

Ibland är det bara lite enklare att skylla på hela världen.
När jag egentligen anklagar jag mig själv när jag blundar och stryker med fingrarna över min ömma hud.

Ibland blir jag påmind om de gånger då ärlighet inte tog mig längst. Det finns så mycket jag vill säga men ibland är det bättre att inte säga någonting alls. Men vem vill egentligen leva i någon slags förnekelse?
Jag orkar knappt fundera på vad jag själv menar längre...

tankarna gör ingenting rättvist..

Det finns nätter då jag saknar att stryka fingrarna över blottade nyckelben, vara vaken för att se drömmarna leka bakom ögonlocken.
Dela tystnaden när trafiken utanför är i strid.
När det snöar tänker jag på hur snöflingorna föll framför oss och våra andetag. Vinter är vackert, visst var det så vi sa...

nu står jag ensam när det snöar..

Det finns nätter så jag inte tänker alls. Kopplar bort minsta detalj, varje minne, varje sekund. Men det är väl så det alltid har varit. Första fotografiet, våra fötter bredvid varandra, det är väl så det alltid har varit. Smutsiga och trasiga, men sida vid sida.

Vissa nätter lyckas jag förneka, men nu är mitt hjärta töntigare än på länge.
- Sluta slå så förbannat hårt vill jag skrika..

men ett hjärta kan ju faktiskt inte höra.

Denna dag har spenderats på bästa sätt. Eller ja, den har varit helt okej.
Började med att jag var och handlade en hel del mat, så nu får det ändå räcka ett tag. Känner att ekonomin inte är fullt så stabil som jag vill. Sedan kom farmor och familjen hit och firade min födelsedag två dagar senare. Presenter och fika, himla nöjd.

Sen var det dags för smygpremiären för New Moon som faktiskt var helt okej. Har dock svårt för att få något begrepp om den, men den var inte dålig men inte förvånadsvärt bra heller. Så att, helt okej bara.
Men varje gång Jacob dök upp under filmens gång kunde jag inte sluta förundras över hur otroligt lika han och Petter är. Det är faktiskt galet. Och jag blev så glad varje gång samtidigt som ett sting av saknad kröp under skinnet.
Jag saknar min finaste vän, det gör jag verkligen. Som om ni inte redan visste det.



Petter, kika dig i spegeln en sväng och jämför. Det finns likheter. Inga dåliga heller, såklart. (Förlåt för den fula handstilen, jag fungerar inte med paint. Men det står, *ansikte,ögon och tänder)
Nåja, saknad så jag vill avlida. Men vi ses om fem dagar och då ska vi tatuera oss. Spendera tid på bästa sätt som vi alltid gör. Puss.

Imorgon är det helg och den ska fördrivas med att jobba, umgås och försöka ha lite egentid för en gångs skull. Bada badkar och liksom, bara vara. Jag tror den kommer bli bra, det tror jag verkligen.

Jag erkänner att uppdateringen har varit sämst den senaste tiden, men mina tankar har varit på helt andra vyer och det kändes som om jag skulle skriva under den perioden så skulle det bara bli dramatiskt. Dessutom har tiden rusat förbi utan att jag egentligen har gjort någonting.

Den senaste veckan känns mest som en dimma och när dimman börjar avlägsna sig så vill jag helst av allt krypa ihop i ett hörn och klösa sönder väggarna. Precis så.
Jag tror det är första gången jag ärligt kan säga att såhär kluven har jag aldrig varit eller varit så handlingsfattig.
Någonting som jag haft viljan för i flera år, någonting jag velat säga under så lång tid kom tillslut fram efter så lång tid, men inte från mig. Det gjorde mig stum, glad och rädd på samma gång.
Stum för att orden jag haft på tungen så länge kom från någon annans läppar, glad för att jag egentligen också vill men samtidigt så rädd för att allting skulle bli trasigt. Igen och igen.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle klara av det, om det blev trasigt alltså. Samtidigt känner jag mig dum i huvudet som inte ens försöker.
Men jag är det, dum i huvudet.

Och tätt inpå inträffade en mindre rolig situation och utöver min redan kluvna del så skapades oro, smärta och förvirring. Som om jag inte redan var nog förvirrad. Hur som helst så utlöste det ett breakdown som fick mig att avskärma mig från omvärlden en stund. Ber om ursäkt för det, men det kändes som en nödutgång för att kunna ta andetag igen.

Har ingen aning om vart jag egentligen vill komma, men jag är splittrad åt olika håll och jag är rädd för att saker och ting uppfattas fel för att jag är ett enda stort fel som egentligen bara vill väl.

Det jag egentligen tänkt nämna var att jag fyllde nitton år igår. Sådär. Nu avrundar jag.

Tragiskt är det rätta ordet när jag kikar lite till höger och inser vad klockan är. Men egentligen bryr jag mig inte så himla hårt just nu, har varit en helfin kväll som fick mig på bra humör. Har spenderat den hemma hos Tony med min syster och Tonys bror, det var tv-spel som gällde hela kvällen. Kom fram till att boxning är min grej, inte hockey. Men utöver det så är det bara fint att vara närvarande varje sekund med dessa människor som ser mig för den jag är och inget annat. Och jag antar att de tycker om mig lika mycket som jag tycker om dom. Jag behöver aldrig skämmas för att vara jag.
Men mest har jag nog att tacka min syster, utan henne skulle jag aldrig stå där jag står idag.  Ren kärlek från varje centimeter av mitt hjärta.

Nog om det, nu ska jag krypa ner i sängen. Verkar som att det blir en lång dag imorgon. Puss.

Idag peppar jag musik som gör mig glad. Kändes skönt med omväxling istället för någon som sjunger om trasiga hjärtan. Jag är ett vrak idag. Men ska besegra mig själv innan dagen är slut.

Åtta dagar till födelsedag.
Femton dagar till tatuering.
En livstid att bygga ett liv på.

Jag ogillar känslan av att det gnager i hjärtat och att en obehaglig vind susar genom kroppen. Att känna sig som världens meningslösa människa utan att egentligen veta varför. Min förståelse och ursäktande ord verkar inte hjälpa och det känns dumt att jag ska gå ned på knä men inte få någon respons. I flera år har jag varit ett andra hands val men det har jag förståelse för eftersom man kan aldrig vara perfekt nog och ibland gör man fel handlingar. Om man nu kan uttrycka sig så. Men där fanns aldrig några ursäktande ord, det var bara att leva med det och det har jag gjort och jag antar att jag kommer fortsätta med det.

Men det som inte kommer att accepteras mer är att vara ingen. För det är precis så jag känner mig, som ingen. Det gör ont för mig att tänka att andra människor skulle spendera sin tid på mig när ögonen är fyllda med tårar, det är ingenting jag förtjänar och jag är van att kroppen intar en sköld och stänger ute hela världen. Men samtidigt känns det bara mer eländigt att veta alla dessa nätter som har spenderats utomhus och jag inte haft någonstans att ta vägen, när hjärtat varit lite trasigt och själen misshandlade mig. Hade jag vetat att en vän satt med blåa läppar och hela världens hade rasat, då hade jag aldrig någonsin tvekat på att låta mina ben bära mig dit och hjälpa ögonen med tårar, få värme i den trasiga och frusna människan. Betyder den något så bryr man sig. Inte bara när det gäller en själv.
Och nu känner jag bara att om jag bara är behövlig då, för en stund, som försöker med hela mitt hjärta och all min kraft utan att få en hjälpande hand när jag är frusen. Då är min kamp över. Det tar emot att skriva detta, det är ingenting jag vill eller ska behöva göra. Men jag vill inte vara jag längre om det ska vara ensamt.

Det känns som att halva min livstid har jag ältat och gått runt med ett dåligt samvete och blödande hjärta för någonting som inte legat i mina händer, korsat mina vägar. Men på ett eller annat sätt blir det så. Finns jag där så är det lika obetydligt som om jag inte hade varit där. Förutom att jag hade sänkt mitt värde.
Jag vill bara säga att hela världen är falsk och att alla människor är dum i huvudet. Men så är det inte. Det är egentligen jag som lever i en falsk värld som gör att jag käner mig dum i huvudet hela tiden.

Det är på den punkten att ärligheten om mig själv och mina känslor inte lägre får blottas. Jag vill inte visa någonting längre. Det spelar ingen roll. För är jag trasig är det inte okej, då är jag uppenbarligen för skör för att vistas och visar jag ingenting, då finns inte mina känslor längre.

När jag tappar kontrollen över alla handlingar går jag runt på tom tank och hela tiden tänker på vart det gick fel. Inte vad någon annan gjorde fel, bara jag. Och finner jag inte svaret så känns det ännu värre för då finns där ingen sten att bygga upp någonting på igen och hjälplösheten biter. Det är ett krig jag stupar i varje gång, men lyckas resa mig efter varje strid i hopp om att det är över och aldrig kommer skjuta mig igen.

Det jag egentligen vill få fram är att jag inte är perfekt, det är ingen. Alla har vi våra delar som gnager. Jag önskar bara att det inte ska anses som nackdelar, stänga dörrar för det, håll handen på den trasiga själen istället. Ge och få. Då blir verkligheten lite finare. Jag önskar.

Ta avstånd från världen och sova bort några år av min livstid.
Slippa känna att man aldrig är bra nog.

Då var det ett tag sen igen, fullt upp med lägenheten och diverse internetproblem. Men nu äntligen befinner sig internet på min dator, som fungerar. Hallelujah.
Det som har hänt är väl att jag friskförklarat mig själv och lägenheten börjar finna trevlighet. (Petter,nu är det bara att komma hit!)
Har även hunnit träffa finaste Beatrice igår en sväng, gillar att hon kommit hem igen.. schhh..

Idag har jag och mamma varit och kikat i affärer och införskaffat lite fint till lägenheten, annars har det inte varit så mycket mer än mys med syster framför film som jag såklart somnade till. Det känns bra att äntligen landat i ett eget bo, lite vuxnare men förmodligen inte klokare.

Dessutom är det tretton dagar kvar tills jag fyller år. Oj vilket osammanhängande inlägg. Puss.