.

Om nio dagar fyller jag arton år,det har känts skönt och positivt fram tills ikväll då jag har snurrat mina tankar kring det med Dylan och andra fina människor i bakgrunden. Allt tänkande slutade med en klump i magen och det största tomrummet jag någonsin stött på. Först började jag tänkte på mitt förflutna,alla tårar jag spillt på ensamna dagar och nätter och när det kännts som att jag aldrig riktigt levt. Men sen började jag tänka på nutiden och då kändes det förflutna som ett helt liv, nu har jag bara en sak som jag spenderar tiden med. Förr hade jag så mycket och nu har jag bara lagt ned det. Allt fint som jag sysselsatte mig med, alla fina jag umgicks med varje dag, alla sena nätter som spenderades med gitarren och ett evigt nötande på texter, med eller utan sällskap. Dom fina nätterna då jag bara låg och stirrade i taket med musik som gav mig hopp och frihet och jag hade alla planer i världen jag tänkte att jag skulle lyckas med. Hur jag skulle hitta någon med de perfekta och helt korkade idealen som jag någonsin drömt om, någon som berättade fina ord som ingen människa någonsin utnyttjat,någon som tog med mig till ett speciellt ställe för att spela upp den korrekta nyskrivna texten, någon som inte var som alla andra, inte ett ord om bilar och dess funktioner, han som tog mig ut på de finaste äventyr som ingen annan människa skulle kunna hitta på, den därute som som bar den stilen jag ser framför min när jag blundar, den som är så fin att man knappt vågar röra.

Jag hade min bästa vän som väntade på mig varje dag att jag skulle pyssla om honom och uppleva äventyr på de vildaste skogsvägarna. Det var han och jag, vi var ett.
I nuläget finns ingenting av detta kvar, halva jag har försvunnit med vinden,bara sådär. Jag hatar att erkänna att framtiden skrämmer mig mest, jag vågar inte se hur det skulle se ut om jag inte får hitta tillbaka till mig själv igen, fullfölja mina planer och leva i min frihet. Utforska städer och träffa nytt folk på alla möjliga tänkbara ställen. Men sen frågar jag mig om jag överhuvudtaget kommer att lyckats, som nuläget ser ut. Och det känns egoistiskt och idiotiskt att känna såhär och att ens uttrycka mig om det. Men det är jag, en blivande arton åring med alldelens förhöga förhoppningar om livet och sitter fast på helt fel ställe fast att det egentligen är rätt. 
Det är bara att släppa alla förhoppningar som var, och leva med det som är nu. Hur rätt eller fel det än känns, hur mycket man än drömt men bara låtit det brinna ut.

Man borde kunna dela upp tiden som varit, som är och den som kommer.