.

Snart är mitt lyxiga liv här hemma i Rosvik slut. Imorgon åker jag tillbaka till staden för det blir jobb hela helgen. Så idag har jag försökt kalasat lite innan stressen sätter igång igen. Har gått runt i leggings, en stor fleecetröja och mammas varma tofflor hela dagen. Hållt mig varm och kikat på termometern till och från när den passerade -20 grader.
Annars har jag ätit som att varje måltid vore min sista, tömt mjölkpaket efter mjölkpaket för jag vet aldrig när jag får dricka det igen. Busat och gosat med kisse för jag kommer sakna henne så. Suttit och läst på övervåningen med julgranen bredvid samtidigt som min kära mor spelade julmusik och bakade på nedervåningen. Tvingat i mig glögg och tuggat på kakor med jämna mellanrum. Ett litet hopp om julkänsla antar jag.
Har sett några favorit filmer på vhs och hängt med i slutet av Bonde söker fru. Skrattat så jag har fått andnöd utan att egentligen veta varför och skämtat med pappa som aldrig förr.

Jag skulle kunna stanna här i flera dagar till utan tveka. Men plikten kallar såklart, men om mindre än en vecka är jag här igen. Då är det jul och hela familjen är samlad.


Annars så har mina nerver och oron verkligen försökt få mig på fall ikväll. Och det var inte så himla långt ifrån att det lyckades. Det gör mig så otroligt blank. Jag vet ingenting och blir totalt handlingsförlamad.
Varför kan inte saker och ting vara lite enklare. Som att varje fundering och fråga bara kunde ha ett ja eller nej som alternativ. Men egentligen är det så. Kan inte alla förklaringar bara försvinna. Förklaringar och bortförklaringar. Det vore så himla enkelt, så enkelt som det egentligen är.
Jag är en person som måste ha klart för mig, helst på en gång, utan konstigheter. För annars börjar nerverna trassla sig och oron börjar viska i mitt öra. Jag slutar fungera. 

Det är nog bästa sättet att hjälpa mig på. Säg ja eller nej, trassla inte till det. Visa mig liksom vart vägen kommer att leda, utan hållplatser utan vändpunkter. Bara raka spåret. För jag kommer liksom att följa med, men jag behöver handen i min för att ta första steget.

Det är så enkelt som det kan bli. Så kan det liksom bli nu, typ på direkten.