.

Förra inlägget var inte menat att göra illa någon, jag ville bara ha rätten att skriva av mig, hur jag kände mig. Sårad vet jag inte ens om det räcker till. Någon skrev en kommentar som förstod precis, någon man sett i ögonen under så lång tid med förtroende är svårt att se i ögonen igen. Trots att jag är kluven vet jag nu vad jag kan leva med och vad jag kan leva utan. Jag kan leva med någon som är mogen på ett sätt där personen förstår att man inte förbrukar mer chanser, förstår att dra upp gamla saker inte ger någon positiv inverkan, inte heller att ge igen. Det kommer det aldrig göra. Allting handlar egentligen om förtroende, jag tror inte jag har tillräckligt längre. Jag har inte nog med självförtroende för att stå upp för mig själv, jag har så lätt för att falla tillbaka igen, efter tryggheten, efter få hållas om av den person jag älskar och aldrig känna mig ensam igen. Jag hatar det. Det borde inte gå hända igen, att ge efter. Sveket gör att jag hela tiden kommer att oroa mig för vad som sker bakom stängda dörrar. Saknaden gör så olidligt ont, men när jag väl träffar dig så är jag rädd för att ge efter. Vad är egentligen bäst, jag vet inte. Mår bara illa över att tänka på det. För ingenting är en bra lösning egentligen. Du förstår inte.

Nu ska jag gosa med kisse och försöka vila en stund innan det är dags för att jobba natt.