.

Jag erkänner att uppdateringen har varit sämst den senaste tiden, men mina tankar har varit på helt andra vyer och det kändes som om jag skulle skriva under den perioden så skulle det bara bli dramatiskt. Dessutom har tiden rusat förbi utan att jag egentligen har gjort någonting.

Den senaste veckan känns mest som en dimma och när dimman börjar avlägsna sig så vill jag helst av allt krypa ihop i ett hörn och klösa sönder väggarna. Precis så.
Jag tror det är första gången jag ärligt kan säga att såhär kluven har jag aldrig varit eller varit så handlingsfattig.
Någonting som jag haft viljan för i flera år, någonting jag velat säga under så lång tid kom tillslut fram efter så lång tid, men inte från mig. Det gjorde mig stum, glad och rädd på samma gång.
Stum för att orden jag haft på tungen så länge kom från någon annans läppar, glad för att jag egentligen också vill men samtidigt så rädd för att allting skulle bli trasigt. Igen och igen.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle klara av det, om det blev trasigt alltså. Samtidigt känner jag mig dum i huvudet som inte ens försöker.
Men jag är det, dum i huvudet.

Och tätt inpå inträffade en mindre rolig situation och utöver min redan kluvna del så skapades oro, smärta och förvirring. Som om jag inte redan var nog förvirrad. Hur som helst så utlöste det ett breakdown som fick mig att avskärma mig från omvärlden en stund. Ber om ursäkt för det, men det kändes som en nödutgång för att kunna ta andetag igen.

Har ingen aning om vart jag egentligen vill komma, men jag är splittrad åt olika håll och jag är rädd för att saker och ting uppfattas fel för att jag är ett enda stort fel som egentligen bara vill väl.

Det jag egentligen tänkt nämna var att jag fyllde nitton år igår. Sådär. Nu avrundar jag.