.

Ibland blir jag påmind om de gånger då ärlighet inte tog mig längst. Det finns så mycket jag vill säga men ibland är det bättre att inte säga någonting alls. Men vem vill egentligen leva i någon slags förnekelse?
Jag orkar knappt fundera på vad jag själv menar längre...

tankarna gör ingenting rättvist..

Det finns nätter då jag saknar att stryka fingrarna över blottade nyckelben, vara vaken för att se drömmarna leka bakom ögonlocken.
Dela tystnaden när trafiken utanför är i strid.
När det snöar tänker jag på hur snöflingorna föll framför oss och våra andetag. Vinter är vackert, visst var det så vi sa...

nu står jag ensam när det snöar..

Det finns nätter så jag inte tänker alls. Kopplar bort minsta detalj, varje minne, varje sekund. Men det är väl så det alltid har varit. Första fotografiet, våra fötter bredvid varandra, det är väl så det alltid har varit. Smutsiga och trasiga, men sida vid sida.

Vissa nätter lyckas jag förneka, men nu är mitt hjärta töntigare än på länge.
- Sluta slå så förbannat hårt vill jag skrika..

men ett hjärta kan ju faktiskt inte höra.