.

Samtidigt som regnet slår i fönstret med hårda slag så studerar jag min hud. När jag blundar ser jag blåmärken överallt, men när jag tittar är de osynliga. Jag blundar igen och stryker fingrarna över min ömma hud. Händelser går på repeat i min hjärna och precis när huvudet är påväg att explodera så öppnar jag ögonen och det är osynligt igen.
Om jag studerar riktigt noga finns där märken som säger att min kropp är övertagen, och jag bråkar med tanken att jag inte hör hemma här, i mig själv.

Det finns stunder då jag knyter handen så den blir vit, trycker in naglarna i armen av oro, att någon ska se det jag ser när jag blundar. Men samtidigt vill jag att alla ska se att världen inte är så jävla perfekt som den vill se ut att vara.

Ibland är det bara lite enklare att skylla på hela världen.
När jag egentligen anklagar jag mig själv när jag blundar och stryker med fingrarna över min ömma hud.