.

Ibland tycker jag det är fint att åka buss lite längre sträckor. Som i tisdags när jag åkte till Petter tidigt på morgonen.
Trots att The beatles sjöng ticket to ride och jag läste Johnny Cash självbiografi så kunde jag inte låta bli att ta stänga av musiken ibland, slå igen boken för en stund. Bara för att reflektera och spekulera en stund.
Till en början åkte jag helt själv i bussen och det gick inte att undvika hur busschaförren gnuggade sömnen ur ögonen, kanske hade han haft en jobbig natt, kanske hade han försovit sig lite. Eller så var han inte helt vaken helt enkelt. Det var nog säkrast att ta på sig säkerhetsbältet även om han fokuserade på vägen.
Efter en stund steg det på en äldre herre som doftade tobak. Det fyllde hela bussen precis som den finska brytningen som gjorde orden väldigt oförståeliga. Jag försökte innerligt urskilja vad han sa medans busschaffören nickade förståeligt på huvudet och verkade förstå varje ord. Han kanske var van, för den gamla pratade under hela färden.
När bussen stannade igen så steg det på två gamla damer, och det märktes direkt att uttrycket "gammal vänskap rostar aldrig" har en mening. Efter att lyssnat en stund så märktes det att de haft varandra under livets gång. De pratade om gamla minnen från sin ungdom och fnittrade sådär hysteriskt som om de vore fjorton år igen. Det var nästan som om jag också ville fnittra. Men sedan började de prata om den senaste syjuntan och att den ena damens läkare var sjukskriven, vilket hon tyckte var väldigt tråkigt. Då kom åldern ikapp igen.
Och han med den finska brytningen slängde in några passande ord ibland. Jag tror han försökte charma en av damerna och det slog mig att han är nog väldigt ensam.
Mitt ute i ingenstans stannade bussen vid två olika hus, på två olika platser. Och jag antar att det var två skolbarn som klev på.
Den ena kollade med en ledsam blick mot huset han stått utanför innan bussen kom. Jag antog att det var där han bodde eftersom det inte var något annat hus i sikte. Jag tänkte att han kanske hade haft en jobbig morgon. Han slöt sina ögon och det tog inte länge innan drömmarna började leka bakom ögonlocken. Kanske var han bara trött. Den sista som steg på mitt ute i ingenstans var en pojke som verkade vara kring femton år. Han bar hatt och hade ett gitarrfodral på ryggen. Jag kunde direkt höra att det var Hendrix som spelades på högsta volym i pojkens hörlurar. Han satt och trummade på sina ben till musiken hela vägen medan han tittade ut genom fönstret. Han verkade vara full av drömmar, som att inget kunde hindra honom.
Vi var sju personer i bussen, en buss som var full av olika liv.