.

Jag ogillar känslan av att det gnager i hjärtat och att en obehaglig vind susar genom kroppen. Att känna sig som världens meningslösa människa utan att egentligen veta varför. Min förståelse och ursäktande ord verkar inte hjälpa och det känns dumt att jag ska gå ned på knä men inte få någon respons. I flera år har jag varit ett andra hands val men det har jag förståelse för eftersom man kan aldrig vara perfekt nog och ibland gör man fel handlingar. Om man nu kan uttrycka sig så. Men där fanns aldrig några ursäktande ord, det var bara att leva med det och det har jag gjort och jag antar att jag kommer fortsätta med det.

Men det som inte kommer att accepteras mer är att vara ingen. För det är precis så jag känner mig, som ingen. Det gör ont för mig att tänka att andra människor skulle spendera sin tid på mig när ögonen är fyllda med tårar, det är ingenting jag förtjänar och jag är van att kroppen intar en sköld och stänger ute hela världen. Men samtidigt känns det bara mer eländigt att veta alla dessa nätter som har spenderats utomhus och jag inte haft någonstans att ta vägen, när hjärtat varit lite trasigt och själen misshandlade mig. Hade jag vetat att en vän satt med blåa läppar och hela världens hade rasat, då hade jag aldrig någonsin tvekat på att låta mina ben bära mig dit och hjälpa ögonen med tårar, få värme i den trasiga och frusna människan. Betyder den något så bryr man sig. Inte bara när det gäller en själv.
Och nu känner jag bara att om jag bara är behövlig då, för en stund, som försöker med hela mitt hjärta och all min kraft utan att få en hjälpande hand när jag är frusen. Då är min kamp över. Det tar emot att skriva detta, det är ingenting jag vill eller ska behöva göra. Men jag vill inte vara jag längre om det ska vara ensamt.

Det känns som att halva min livstid har jag ältat och gått runt med ett dåligt samvete och blödande hjärta för någonting som inte legat i mina händer, korsat mina vägar. Men på ett eller annat sätt blir det så. Finns jag där så är det lika obetydligt som om jag inte hade varit där. Förutom att jag hade sänkt mitt värde.
Jag vill bara säga att hela världen är falsk och att alla människor är dum i huvudet. Men så är det inte. Det är egentligen jag som lever i en falsk värld som gör att jag käner mig dum i huvudet hela tiden.

Det är på den punkten att ärligheten om mig själv och mina känslor inte lägre får blottas. Jag vill inte visa någonting längre. Det spelar ingen roll. För är jag trasig är det inte okej, då är jag uppenbarligen för skör för att vistas och visar jag ingenting, då finns inte mina känslor längre.

När jag tappar kontrollen över alla handlingar går jag runt på tom tank och hela tiden tänker på vart det gick fel. Inte vad någon annan gjorde fel, bara jag. Och finner jag inte svaret så känns det ännu värre för då finns där ingen sten att bygga upp någonting på igen och hjälplösheten biter. Det är ett krig jag stupar i varje gång, men lyckas resa mig efter varje strid i hopp om att det är över och aldrig kommer skjuta mig igen.

Det jag egentligen vill få fram är att jag inte är perfekt, det är ingen. Alla har vi våra delar som gnager. Jag önskar bara att det inte ska anses som nackdelar, stänga dörrar för det, håll handen på den trasiga själen istället. Ge och få. Då blir verkligheten lite finare. Jag önskar.

Ta avstånd från världen och sova bort några år av min livstid.
Slippa känna att man aldrig är bra nog.