.

Har precis avslutat en konversation med Bea, fått lite uppdatering om hur hon har det i Italien. Det verkar som att allting går fint och hon trivs. Ja, hon berättade att hon är lycklig, och det glädje mig så djupt in i hjärtat.
Det känns lättare att sakna henne när hon berättar såna saker. Dock trodde jag inte att denna korta tid hon varit borta skulle kännas som en evighet. Hur kommer inte nio månader att kännas då? Men, kan samtidigt inte vara självisk och säga så. Är hon lycklig så är jag lycklig med henne, helt enkelt.
Men kan ändå inte låta bli att ägna henne flera tankar varje dag, och fälla några tårar av saknad och längtan efter henne. Det får du räkna med, gull!

Jag och minusgraderna saknar dig! Puss.