Hon som var osynlig
Tro det eller ej, men den gav mig ett MVG.
Föreställ dig att inte ha någon att dela dina tankar och känslor med, ingen att överhuvudtaget prata med. Att sitta dag efter dag och tänka igenom vad som är fel på dig eftersom ingen vill vara i din närhet, att vara ingen, att vara osynlig.
En sådan person är jag, en person som existerar men inte finns.
Regnet och vinden piskade mot vindrutan, jag såg hur människorna sprang utanför för att söka skydd. Han och hon, hand i hand, de hade varandra i vått och torrt. Själv hade jag ingen att söka skydd med.
Pennan rullade ner från mitt skrivbord med jag orkade inte ens tänka tanken på att ta upp den, den får ligga där och samla damm.
Utanför min låsta dörr hörde jag hur mamma och pappa bråkade om någonting obetydligt som vanligt. Det har börjat bli allt oftare nu, hoppas det löser sig framåt kvällen. Ibland går det så långt att pappa brukar ta väskan och gå ut genom dörren och kommer inte tillbaka förens efter två till tre dagar. Men innan han går ut genom dörren så brukar han komma in och säga att jag inte ska oroa mig. Men det gör jag ändå, rädd att förlora ännu en källa till min existens.
Ibland önskar jag att jag hade ett syskon, någon som jag kunde prata med, yngre eller äldre hade inte spelat någon roll, bara någon som jag kunde krypa tätt intill.
Att skaffa husdjur fungerade inte heller, eftersom mina föräldrar är förpestade med allergi.
Jag fick en kattunge på julafton när jag var tolv år, men den glädjen varade bara i tre veckor och under dessa tre veckor sov den alltid i sängen med mig om nätterna, bredvid huvudkudden så att jag kunde känna varje andetag den tog och jag längtade efter att få vakna upp och spendera ännu en dag med min nya vän. Men den lyckan försvann lika snabbt som den kom.
Tänk om jag hade haft en vän, en enda vän som jag kunde leka med i regnet eller bara någon att ringa till och berätta vad som händer om dagarna, dela skratt, dela gråt.
Jag hade en vän för två år sedan, men hon flyttade hundra mil ifrån mig, nu har hon nya kompisar och jag är ett förflutet.
I skolan sitter jag längst fram för att försöka få någon sorts kontakt med lärarna eftersom ingen av mina klasskamrater ser mig. Men det ger mig bara ännu en dålig sida, eftersom jag blir uppmärksammad av läraren och ofta kan alla svaren som läraren ställer, så blir jag
automatiskt klassad som lärarnas favorit och försöker vara bättre än alla andra. Om de bara kunde förstå att jag inte har något annat val.
På rasterna gömmer jag mig i något av hörnen på skolgården. Oftast brukar jag försöka stänga in mig på toaletten och räkna ner minuterna tills lektionen ska börja för att sedan inta min plats längst fram igen.
Den vanliga rutinen vid lunch är att jag ställer mig längst bak i kön för att slippa alla spydiga kommentarer att jag tränger mig och de hatfulla knuffarna för att få undan mig. Det är bara vid lunch som jag är som minst osynlig.
Dag efter dag är densamma och jag blir bara mer och mer olycklig. Varje dag efter skolan stänger jag in mig på mitt rum och lyssnar på Bob Dylans fantastiska stämma, eller så skapar jag egen musik. Jag har plinkat och plinkat på gitarren och vid detta laget kan jag spela det mesta, men det är ingen som hör, ingen som vet.
Det är nog det bästa jag vet att göra när jag är olycklig, lämna verkligenheten till musikens värld.
En kväll när jag gick och la mig så var det sista jag hörde hur Dylan sjöng till mig,
If you’re looking for assistance babe,
Or if you just want some company
Or if you just want a friend you can talk to,
Honey, come and see about me.
Baby, please stop crying, stop crying, stop crying
Och jag tänkte att nästa dag kommer bli mycket bättre.
När väckarklockan ringde morgonen därpå så var jag piggare än vanligt och nästan hoppade upp ur sängen, jag hade en konstig pirrande känsla i kroppen när jag klädde på mig, det kändes som att det var nånting som skulle hända idag. Jag var förväntansfull utan att veta riktigt varför. Mamma och pappa satt och åt frukost tillsammans så de var sams för en gång skull. Jag satte mig ned och slängde i mig två mackor innan jag knöt på mig skorna och sprang iväg till skolan. Jag kände inte alls den gruvande känslan att genomlida en dag som osynlig. Jag var tio minuter tidig och ingen hade hunnit komma än, så jag satte mig ned i trappuppgången och väntade och väntade.
Känslan jag hade haft hela morgonen började rinna av mig och jag kände hur ensamheten började krypa upp igen. Jag tänkte att varför skulle den här dagen vara annorlunda.
Men då började jag tänka på vad Dylan hade sjungit till mig innan jag somnade och jag upprepade texten om och om igen.
När jag nästan hade gett upp hoppet och trodde att mina känslor hade lurat mig så hörde jag plötsligt ett -Hej!, och jag kollade förvånat upp och tänkte att nu är det någon som driver med mig. Men där stod hon, med blond vågigt hår som räckte nästan ner till midjan, fräknar i hela ansiktet och de vänligaste blåa ögon jag någonsin skådat, jag började kolla runt om det var någon annan hon hade hälsat på, men det var bara jag och hon där. Hon pratade med mig, värmen steg från topp till tå. Vem var hon, och vad gjorde hon här? Sen slog det mig, förra veckan berättade våran lärare att en ny flicka skulle börja i våran klass, och där stod hon.
Våran lärare kom och låste upp klassrummet, hon presenterade den nya flickan och alla kollade på henne med blickar av förundran, hon såg ut som en ängel skänkt från ovan.
När hon skulle gå och sätta sig så gick hon direkt mot mig. – Får jag sitta bredvid dig? Frågade hon och samtidigt log hon så jag blev varm i hela kroppen. Jag behövde bara le tillbaka för att hon skulle förstå att jag mer än gärna ville att hon skulle sätta sig bredvid mig, och det gjorde hon.
Hon frågade vad mitt namn var, och sedan började hon berätta vem hon var och om jag kunde visa henne resten av skolan under rasten, hennes ögon tindrade hela tiden i takt med hur mitt hjärta slog varje gång hon nämnde mitt namn.
Jag fanns, jag var inte osynlig längre, en ängel hade hört mina böner.
