Illusioner och dagdrömmar räknas inte.
Brist på uppmuntrande händelser och brist på färgexplosioner, har kommit på mig själv att segla bort till en annan värld titt som tätt. En plats där det är varmare och vackrare. Platsen har dock inget namn och ingen identitet, den bara är där framför mig, ganska nära men ändå för långt borta för att mina fingrar ska nå den.
Kommer jag att ta mig dit och kommer jag att andas lättare då.
Efter middagen så blev det en storm av texter i mitt huvud som bara ville skölja över mig.
Med bultande hjärta långt från där det brukar vara så letade jag efter min bok som är full av alla mina tankar.
När jag öppnade den så ramlade ett lila papper ut med massor av hjärtan på.
Jag sjönk ner på golvet, läste och log.
På det lilla pappret fanns precis de orden jag behövde för den stunden.
På gymnasiet så hade jag ett drama som tillval och där hade vi den finaste läraren. Sista lektionen så fick vi alla i uppgift att skriva bra saker om varandra. Så när jag satt där på golvet så läste jag ord om mig som andra skrivit.
Men det var två speciella handstilar som satte mitt hjärta på plats igen.
Några rader från min lärare och några rader från en person som inte längre finns här idag.
Innerliga och starka ord. Bara till mig.
"Begåvad och godhjärtad. Du har en utstrålning som bländar och en inre vilja som gör dig stark.
Med din styrka och med ditt varma hjärta kommer du att bli den du alltid har velat att bli.
Värme och glädje har du gett oss. Fortsätt med det och du kommer en dag att uppnå dina drömmar."
"Blygsam och charmig. Jag är glad att jag fick vara din spegel och du min.
Vi kom varandra rätt nära redan första dagen och du gör mig alltid glad, alltid.
(Vi borde lyssna på Cash någon dag och prata om livet!)"
Det är obehagligt hur någon kan läsa av en person på bara några timmar i några veckor.
Men det glädjer mig att ha dessa orden när jag inte själv känner det.
Och det blev ingen Cash,
men vi fick åtminstone spegla oss i varandra.
19.06
Vi tar oss ingenstans just nu. River sönder varje biljett.
Jag bakade lite undertiden min syster låg i badkaret. Ville göra något fint och jag har väl inte blivit vän med tanken än att hon snart bor tusen mil ifrån mig. Det går bara inte just nu.
Sen såg vi när Sverige tog ett guld och nerverna gav mig ett astmaanfall. Även om det var ett lindrigt sådant.
Jag kunde inte få in luften och lungorna tog inte emot den. Men det gick bra.
- Berättade jag att det står stilla?
Jag har tänkt på sena sommarkvällar. Vin på bryggor med röster som ekar över vattnet. Jag har tänkt på att sova bort dag för dag eller leva livet fullt ut. Plocka blommor på gröna ängar och gå barfota på varm asfalt.
Jag har tänkt på;
Inkomster och utgifter
Äktenskap och barn
Om att våga eller inte våga.
Jag har nog spekulerat om framtiden.
Jag har lyssnat på Jackson 5.
När jag låg med huvudet på kudden och tittade upp i taket så tänkte jag att;
- Jag vet inte om du vill ha mina andetag längre.
Sen grät jag lite. Bara sådär ifall att. Fingrade lite på tomheten. Det kanske inte blir mer än såhär, det kanske blir mindre. Men jag vill så mycket mer, och än en gång bankar viljan att få komma ut. Jag kan inte ljuga och säga att det var såhär jag hade tänkt mig. Det gör lite ont att känna att jag fortfarande står utan svar men försöker nagla mig fast och spika upp varje ord. Du smyger mest förbi.
Jag vet inte ens om det är medvetet eller omedvetet. Ett litet ord, en liten gest, något litet som vägleder mig rätt. Det enda jag önskar just nu. Ett enda rätt. Även om det skulle fylla mig med tomhet och inte det jag vill.
Det kvittar. Det står så stilla nu.
00.13
- Jag kanske klarar det trots allt. Illusioner och dagdrömmar räknas inte.
Ensamhet är skrämmande. Fysiskt behöver vi inte vara ensamna, men psykiskt är vi egentligen alla det. Ingen delar samma känslor, samma insida. På den punkten står vi själva.
Det skrämmer mig ibland. För det går aldrig att få någon att riktigt förstå, att känna samma sak.
Man kan försöka men man har bara sig själv. Kanske därför man frenetiskt försöker att täppa igen. Mörda lite. Bara för att slippa.
Men man har ändå bara sig själv tillslut. - DEAL WITH IT! skriker jag till mig själv.
Jag ska och jag lär.
