.

Sedan jag flyttade in till staden har jag lärt mig att uppskatta nya saker och underskatta gamla saker. Jag har lärt mig sluta vara skeptisk till att prova nya saker som jag aldrig skulle ha vågat för några år sedan. Jag har börjat underskatta staden mer än byn där jag är uppvuxen i, nu uppskattar jag snarare att komma dit. Det jag alltid kommer att kalla "hemma" vart jag än befinner mig.

Att jag är uppvuxen i en liten by mellan två städer kanske inte gör så stor skillnad. Men sen jag flyttade in till stan och började umgås med vad vi kallar "stadsborna" hemma så har jag verkligen förvånats över att vi lärt oss olika saker. Hur olika vi har spenderat våran tid. Ja, även hur olika vi kan äta våran mat på.
Min kära far brukar ibland påpeka att en såkallad stadsbo har börjar bosätta sig inom mig. Själv tycker jag inte det, men det kanske är för att jag inte går med skoteroverall när jag ska och handla eller för att jag oftas sitter på fik och umgås med mina vänner än fikar hemma i lägenheten. Kanske för att våran egna lilla dialekt som vi har i byn börjar blekna för mig. Men ibland lyckas jag säga något som är obegripligt för en annan. Och ibland säger någon något som är obegripligt för mig. Som två skilda världar.

Jag har många gånger försökt neka min uppväxt. Att jag inte alls har vuxit upp på landet, som jag nu kan erkänna att det verkligen är. Och jag tycker det är något fint.
Kanske skulle jag inte vilja bo så permanent just nu, men när man är mindre så är det både en trygghet och ett äventyr.

Där man kan ta skotern till Konsum och ingen kolla konstigt när man går runt i skoteroverall och klumpiga skoterskor. Inte heller att man åker och handlar med skotern. Konsum där alla känner alla och tanten i kassan kommer fram och nyper en i kinderna och berättar hur stor man har blivit.

När jag var mindre var det bästa jag visste att åka i traktorskopan hos farmor och farfar. Att i flera timmar vara på deras badstrand och spendera tid på alla möjliga sätt. Att gå i skogen med farmor och plocka svamp och lägga in varje gömställe i mitt minne för att jag ska ta över efter henne.
Hoppa i gummistövlarna och fara och fiska. Antingen fiska från båten, meta,kasta, dra upp nät eller pimpla om vintrarna. Det mest spännande var när det var pimpeltävlingar där man vann ett och annat pris.
Plocka bär och sitta på en sten och dricka saft. För att sedan återvända hem och rensa. Det var ofta man tjänade sig en slant på det viset.

Vi har även en backe vi åkte till förr som ligger en liten bit utanför byn där vi jämt var och åkte pulka, jag och mina systrar. Ni kan ju föreställa er hur det var att för första gången åka till Vallsberget eller liknande när man var van en mindre backe, men lagomt stor, mitt ute i ingenstans där vi var ensamna.
Pappa brukade ofta sätta mig i en pulka som våran hund drog. Han visste att jag alltid skrattade tills jag ramlade av. Nu kan jag inte förstå vad som var roligt med det.
Men jag skulle verkligen vilja bringa denna glädje till mina barn i framtiden.

Det finns tusentals saker jag skulle kunna skriva om här. Om alla våra djur vi har haft som tog upp min och mina syskons tid. Tiderna då jag spenderade hela mina dagar i stallet. Då jag gick omkring i flätor och hästlukt när andra kanske tjuvrökte för första gången eller blev fast i något dataspel.
Sådant har jag alltid varit så långt efter med. När tekniken uppdaterades ordentligt satt man fortfarande och kämpade på med vårat gamla Sega. Som jag nu idag uppskattar mer än det nyaste.

Jag tror ni börjar förstå vart jag vill komma.
Varför jag alltid säger att jag blir flera år yngre när jag kommer hem till Rosvik. Det är inte bara för att jag slipper laga mat eller tänka på räkningar.
Det är för att jag just kan, som jag har beskrivit, vara helt mig själv. Den jag är lärd att vara.
Att åka till Konsum i overall eller pyjamasbyxor som också är en standard, för där vet alla vem man är och ingen skulle tycka det vore det minsta konstigt. Hur man än såg ut. Det hade snarare varit konstigt om man kom i högklackat och förlite kläder på sig. Och man kan parkera skotern utanför.
Till frukost är det en standard för mig att äta gröt med sylt, eller obo´y och havregryn, det låter inte som en höjdare. Men det är bland det godaste jag vet.
Det går, när jag vill, att bara ta metspöt och kila ner till vattnet och meta. Jag kan ta skotern ut på isen och borra ett hål i isen, sätta ner reven och känna lugnet.

Dessa saker har jag börjat uppskatta nu. Förr uppskattade jag när vi åkte på resturang två gånger om året. Nu kan jag i princip göra det varje dag. Förr uppskattade jag att klä mig extra fint för att åka in till staden och gå runt i affärer. Nu uppskattar jag mer att komma hem från stan och krypa in i mysiga kläder.

Att några få mil kan göra så stor skillnad. Men jag trivs med det, tro inget annat.
Det blir bara nya erfarenheter som blandas med de gamla. Det tycker jag är fint.