.

Tiderna förändras
och ingenting är längre som det var.
Människor lämnar och försvinner,
precis som flyktbenägna hundar.
Trots att jag kan glädjas åt förlusterna och
för andras skull, så känns det inte behagligt.

Ungefär som att stå på ena sidan av en stenmur och inte ta sig över.

Ensamt och obegripligt. Vart tog beslutsamheten och riktlinjerna vägen.
Vart kapades egentligen stigarna som man hade under sina fötter,
vem är jag som inte tar mig förbi.

Ibland undrar jag om det är jag själv som skapat mig,
eller om det är andra som besuttit den makten.

Kommer jag att förstå?
Kommer vägarna tillbaka?
Kommer jag någonsin känna mig mindre ensam?

Jag kanske är en flyktbenägen hund,
fängslad i koppel. På andra sidan muren.