.

En sekund efter jag läser om att glömma så knackar du på min ytterdörr.
Tvekar, men faller handlöst in i orden, precis som alla andra gånger. Hamnar på samma ställe som alltid och i samma tankar som funnits inom mig hela tiden; det är märkligt att inte ens hudnära kan vara tillräckligt nära.

Men vi har nog aldrig varit tillräckligt nära. (Inuti mig viskar något att jag aldrig varit så nära som nu.)
Alla strider och brister har mitt öga lyckats blunda och övervinna, men denna gång känns det som något helt annat.
Som att överväga; Ska jag eller Ska jag inte när tåget närmar sig,
men du kunde aldrig riktigt förstå mig. Precis som jag aldrig har kunnat förstå orättvisan.

I samma stund som min blick fastnade på texten som var skriven om att glömma och lämna så;
Skrek mitt hjärta rakt ut och stenen föll på plats igen.
Du har ingen aning om vad du gör med mig och jag kan inte sluta ramla över orden
om att inte vara bättre. Om att inte räcka till. Om att det förflutna äter upp nutid och,
det som kunde vara; En framtid där hudnära blev mer än nära.

Men det handlar om att jag står och ser tåget komma,
överväger. Väntar på ord och hud.

Jag väljer att JAG SKA,
kan inte vänta mer.
Det är slut med chanser och stenar och hjärtan som slår hårt.

MÅSTE.BÖRJA.TA.EGNA.ANDETAG.NU.

Du kan inte se mig mer.